Idag är det exakt tio år sedan jag stirrade – med extrem förvirring – på ett plustecken på ett gravtest och insåg att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Det var första gången jag förstod att Ansgar (eller en tjej, kanske en Astrid?) skulle göra entré i våra liv. Jag vet att jag var så oerhört rädd för att jag inte skulle klara av att vara mamma. Det som i själva verket hände var ännu svårare: att vara mamma utan sitt barn.

Men graviditeten fick vi. Och de där fyra första dagarna fick vi. En lycka som lyfte till skyarna. En sorg som brände ända djupast in i själen.

Ett plus på ett clearbluetest. Ett kors på en gravsten. En början och ett slut. Ljuvaste glädje och hårdaste olycka.

Och så fyra lyckor till. Lyckor som varar. Tack för H, S, A och E.

 

Det har varit ett känslorikt decennium. Mest lycka. Men en smärta också, en som har ett grundstråk av glädje i sig. Glädje över att vi fick honom. Vårt plus.

 

 

 

 

Jag har sett de goda tankarna och de fina orden välla fram på facebook idag – många som vill trösta, hjälpa, stödja, stötta vår lokala familj med sjuk son. Blir stolt över oss människor. Vi kan bry oss, engagera oss, hjälpa till.

Jag tänker tillbaka och minns.

Våra vänner var vårt stora stöd när Ansgar dog. Jag skriver orden och läser dem och ser att de ser så små och futtiga ut jämfört med hur viktig den meningen är. Våra vänner var vårt stora stöd när Ansgar dog. Jag upprepar meningen men det säger inte heller hur stor den är. Hur viktig.

Våra vänner byggde upp vår värld igen. Eller nej, de gav oss möjligheten att bygga upp världen igen.

Vänner är livlinor, andningsutrustning, syre. De är näring som man kan ta upp, som man orkar ta till sig.

Jag vet att jag slogs av det när Ansgar dog, att just våra vänner var så fantastiska. Vi hade varnats på sjukhuset att många upplever att vännerna drar sig undan, inte hör av sig. Våra vänner hörde av sig – de räddade oss. Så jag vet att skillnaden mellan att inte ha en vän och att ha en vän kan vara skillnaden mellan mörkret och framtiden.

Av mina vänner när Ansgar dog fick jag lära mig hur man skall vara när folk får sorg eller chock i sitt liv. Jag har försökt att göra det till mitt beteende men det är faktiskt inte lätt, människor som drabbas av något får så lätt en gräns runtomkring sig, en kant som folk inte vågar korsa.

Därför  är mina vänners insats extra stor, extra viktig. De vågade, de tog stegen. De ringde någon som sörjde. De bjöd på middag, såsmåningom på fest igen. De hjälpte oss med saker. De pratade och lyssnade, men framför allt – de gav oss vardagen tillbaka. De hjälpte oss att bryta sönder den där gränsen.

Det kanske är det man inte vågar tro när man inte vågar ta steget att höra av sig – man är rädd att man skall förväntas vara en som lyssnar och sedan säger djupa viktiga saker, saker som man inte kan säga för att det inte finns något som är bra att säga i det läget. Man känner sig kanske otillräcklig, opåläst, oskicklig i att hantera sorg?

Men det som vi ville – behövde – var inte att ha hjälp med sorgehanteringen. Den får man så mycket hjälp med. Det som vi behövde hjälp med var att få vardagen att fortgå, de här småsakerna som tröstar – en vän som ringer, någon som hör en låt och kommer att tänka på en, någon som tittar förbi, någon som tar med en på en film – som låter en tänka på något annat en stund. Vardagens mjuka matta. Det är den vi behövde.

Vänskapens mjuka matta.

Tack, vänner.

 

Han försvann den natten till det stället som vi inte vet något om, annat än att barn inte skall fara dit. Gamla människor, gamla djur. Men inte barn.

Jag kan inte tänka mig annat än att han är någon slags succé där, där han är. Samma dag som han hade fötts och M gick ner till kiosken för att förnya vårt parkeringstillstånd, reagerade han med mycket stor förvåning på att löpsedlarna avhandlade andra saker än att Ansgar hade kommit till världen. Jag blev också förvånad över vilka korkade journalister som jobbar på våra kvällstidningar som uppenbarligen missat den största händelsen på hela året.

Men när han dog. Då tänker jag, och det tänker jag precis som jag vill, för det får man göra om livet ovan där, då tänker jag att han togs emot med all tänkbar uppmärksamhet.

Ni vet, som Harry Potter, som gick omkring i sitt vanliga liv och inte visste att han var jättekändis i en parallellvärld. Och som också saknade sina föräldrar.

Så tänkte jag, och alltid tröstade det något. Vi läste Harry Potter också, helt maniskt, för varandra, M och jag, de där första veckorna. Det var så svårt att sova på kvällarna också, så svårt att inte tänka, älta, rulla runt samma scener om och om i hjärnan. Till sist skaffade vi Harry Potter-romanerna och läste så fort det fanns risk att vi skulle börja tänka. Jag var så enormt glad att ingen av oss hade läst dem innan.

Visst har det funnits andra böcker som har hjälpt i sorgen. Anne på Grönkulla-serien (lite otippat kanske) och Thomas Sjödins böcker. Men Harry Potter-böckerna gav oss något att hänga upp det hela på, alla tankar och all sorg, i början när allt var så kaotiskt.

Harry Potters föräldrar dog för honom. Dog för att han skulle få leva.

Vi hade inte det valet. Men vi får göra det andra: Vi får leva för honom.

Och – tack gode Gud – för hans syskon.

 

Sorgedagarna är över för i år. Det har varit tufft och sorgligt, svårt och hårt. Men vi har också  mötts av så mycket kärlek och omtanke att man häpnar. Nio år senare, liksom.

Tack för det. Tack för att det finns sätt att överleva. Tack för att det finns vänner. Tack för att vi har Ansgars småsyskon.

 

Det var så tyst i det där rummet på 95 F , avdelningen för svårt sjuka barn. Så tyst, så laddat. Så mörkt, så ljust. En sådan närhet. Till döden, till livet, till varandra.

Så här dags på kvällen hade alla kommit, alla som vi orkade ringa. Och det var en tung telefonlur att lyfta den dagen. Tung som bly nersänkt i tjära. Men vissa tyckte vi måste få träffa Ansgar innan han dog.

Personalen var fantastisk.

Våra vänner och släktingar höll oss uppe, då och senare.

Jag kommer ihåg att jag sade något rakt ut i rummet, nästan som att jag höll något slags tal, om att vi var så stolta över vår son. Jag ville att alla skulle få veta det. Stoltheten. Föräldrakärleken.

En kusin som frös och frös.

En snyftning som jag aldrig kommer att glömma från min pappa.

Mina bröders tysta styrka och stöd.

Min gravida svägerska. Vilket ställe att orka åka till när man är gravid.

Min andra svägerska, själva definitionen av mod.

Mina bästa vänner med sådana ansiktsuttryck som jag aldrig sett någon annan gång.

Min mamma, som höll vår son när han dött. Det första barnbarnet.

 

Ikväll blir det inget tal. Det får bli en haiku.

 

November, dying

somewhere, love lives forever

you will spread your wings. 

 

 En gipstavla med Ansgars fot- och handavtryck.
En av de många saker som den underbara personalen
fixade fram åt oss så att vi skulle ha minnen. 

 

Så har det blivit dags, nästan. Kvällen innan morgonen när du plötsligt inte andades. För nio år sedan alltså.

Du verkade frisk med bra AGPAR när du föddes. Ingen anade någonting. Du var nu tre dagar gammal. Det där septumet i hjärtat skulle sluta sig. Och då spelade det plötsligt roll att en av dina hjärtmuskler var på tok för stor. Så då kunde hjärtat inte slå. Då kunde du inte andas. Och så småningom, efter läkarinsatser av många slag, strax efter midnatt när det hade hunnit bli den 26, när alla dina närmaste släktingar och våra närmaste vänner hunnit hälsa på dig, så dog du.

Och vi dog.

Vi var så starka, sade folk. Starka som överlevde. Men grejen är att man överlever inte, inte samma person som man var innan. Man blir någon annan, en sån som överlever. Men inte samma. Det är inte samma person som överlever. Det är andra egenskaper som flyttar in och tar över och bestämmer att man skall överleva.

För ärligt talat vill man inte direkt överleva. Man vill inte direkt dö heller. Det finns – ingenting. Bara gråhet. Förlorar man ett barn och har andra barn, ja, då finns nog överlevnadsbehovet där på ett annat sätt från början. Då måste man och då värnar man, det tror jag. Men för oss var det bara – vakuum.

Så det kanske är tur att de där andra egenskaperna flyttar in och bossar runt lite och befaller en att göra det som krävs för att överleva. Som Tom Hanks säger i filmen Sleepless in Seattle, efter att hans fru har dött:

Well, I’m gonna get out of bed every morning, and breath in and out all day long. And after a while, I won’t have to tell myself to get out of bed every morning, and breath in and out all day long. 

Och så blir det och så överlever man och dagarna går. Och så småningom en dag blir gräset grönt igen och vattnet blått och maten smakar något, och så kommer man på att det var bra att man överlevde. Och om man har tur så får man någon att slösa all den där föräldrakärleken på som plötsligt befann sig utan sin älskade. Om man har en sådan tur, då är man jordens lyckligaste och då finns det aldrig mera några skäl till att inte överleva. Då vill man leva och leva och leva.

Men nu var det Ansgar och den där morgonen.

Han var sjuk, när han levde. Det märktes inte förrän den där morgonen men han var sjuk. Han klarade sig inte här. Men jag tror att han är någonstans där allt är bra, där han mår bra, där han frodas. Där allt frodas, och vissa saker frodas kanske på grund av honom? Nu mår han bra. Nu har han inte ont i sitt hjärta. Nu passar hans hjärta perfekt. Hans hjärta, som bokstavligen var alltför stort för denna jord.

Någonstans i den kosmiska meningen med allt måste det finnas ett behov av ett hjärta som är alltför stort för denna jord. En uppgift för ett sådant hjärta. En kärlekens kallelse. Som dök upp där på morgonen den 25 november i en sal på Akademiska sjukhuset, och som gjorde vårt liv kallare men hela universums liv bättre. Det är det jag vill tro hände den morgonen:

One of these mornings you’re gonna rise up singing…

Ansgar, tre minuter gammal. 

 

Det är tunga dagar nu, men det finns också så mycket att vara glad åt. Vänner, som hör av sig på facebook, på bloggen, i verkligheten. M, som jag delat alla åren med och som har samma minnen som jag. Ansgars syskon, de är så ljuvliga och gör livet så väldigt väldigt underbart.

Det här är ett inlägg om sorgens granne i mitt hjärta: tacksamheten.

Det finns inget som går upp mot vänner, mot de som känner en, som man kan vara sig själv med, som man hör ihop med. Ett frivilligt band, ett starkt. Ett som håller för de svåraste påfrestningar. Men det är klart att om det fanns något som gick upp mot vänner, så skulle det ju vara barnen. Fast de är ju liksom i en egen kategori. De är hela min värld, de är hela mitt år.

H är hösten. Mysandets och pysslandets tid, tedrickandets tid, de förtroliga samtalens tid. Hon gillar att ha på sig strumpor och koftor, hon gillar att sitta och prata länge, eller sitta och läsa för sig själv. Hon är född på hösten och det passar henne så bra med höst. Hon gillar skolstart, nyvässade pennor och oskrivna blad. Hon är den där underbara höstluften som är så god att andas. Hon är mognaden och charmen hos de bara grenarnas träd. Hon är också, för mig, höstens mäktiga färger, alla nyanser av rött och orange från citron via guld till vinrött.

S är vintern. Den vita tiden, den som är klar och frisk och kall. En tid som lämpar sig utmärkt för att sitta inne och spela schack eller göra komplicerade matematiska uträkningar. Han är ju född på vintern och det passar honom så bra med vinter. Man är ute så länge det är roligt, och det finns mycket att göra. Och sedan finns Inomhus, värmen, maten, datorn. Han passar in med vinterns oberäknelighet, med dess häftiga kast mellan barmark och snötäcke. Han ser tjusningen i mönstrena som frosten gör på fönstren och tycker att is är världens häftigaste material. ”Som vatten men HÅRT!”

E är våren. Växandets tid, spirandets tid, när allt går så fort att man bara inte hinner med. Hon är de där första gröna stråna som bryter upp ur mark som var tjälfrusen bara några dagar innan, hon är den våriga känslan i de plötsligt så långa ljusa dagarna. Hon är de ljuspastelliga nyanserna av hopp, av liv, av framtid. Hon är född på våren och den passar henne så bra. Hon är det där sköra ljuset som lovar kraft och värme till våra frusna vinterbleka själar. Hon är alla upptäckter av spirande växtlighet, av att naturen utvecklas och hittar sina vägar.

A är sommaren. De lättjefulla aktiviteterna, de lediga dagarnas ändlöshet, solen och badandets pojk. Han är shortsens främste riddare, alla snäcksamlingars okrönte kung, alla glassars beundrare. Han är den stora frodiga grönskan, midsommarnattens trolskhet och midnattssolens vän. Han är sommarprojekt med hammare och måttstock i ständig beredskap, äventyrslysten, picnicredo, och glad som en sommaräng. Han är semestertidens vila och sommarstadens puls. Han är född på sommaren och det passar honom så bra. Han har ryggsäcken packad och är alltid beredd på något skoj.

 

Många som har förlorat barn får inga fler barn. Vi fick det. VI FICK DET. Det är en evig fråga, lika evig som det ”VARFÖR?” som följde på Ansgars död: ”VARFÖR fick vi det?” Hur kunde vi vara så lyckligt lottade? VI FICK DEM. Och livet vann. Och livet vinner.

 

Kära Ansgar -

Jo, det går rätt bra här. Alla dagar är inte lika rått smärtsamma som de var för några år sedan. Det blir lättare att leva med saknaden, kanske framför allt på grund av H, S, A och E. Dina syskon är helt fantastiska. De gör livet värt att leva för oss. Du anar inte hur underbara de är, eller ja, det gör du väl, för jag gissar att du tittar ner på oss en del? A säger iallafall att du kommer till honom om natten och lär honom saker. Det är du som ligger bakom att han kan rita finare och hålla sig innanför linjerna när han färglägger, säger han. Och att du tömmer mardrömmarna ur hans drömfångare och gör så att han kan somna om efter mardrömmarna.

H, hon är så stor, hon kom själv på det i år, att ni är båda åtta år i tre dagar, efter att hon har fyllt och innan du har fyllt. ”Då är vi tvillingar!” sade hon lyckligt. Hon är ju noga med att säga att hon inte är störst av våra barn och att hon har en storebror, men hon är samtidigt den ultimata storasystern. Du skulle se så hon tar hand om E.

E ja, hon pratar ju ett språk som vi tror att du förstår bättre än vad vi gör. Fast vi börjar lära oss några av hennes ord. ”Na” betyder ”napp” och ”Hoppihopp” betyder ”vi skall leka hoppihopp-leken annars blir jag arg”. Ibland när hon har gått och lagt sig så säger hon plötsligt ”Hej! Hej!” rakt ut i rummet. Lycklig och glad låter hon, är det du som hälsar på då? Jag HOPPAS att det är det, jag vill att det skall vara så.

S skrev ett brev till dig igår. Han vek det sedan till ett pappersflygplan och kastade det rakt upp i luften. Han fick kasta många gånger innan det försvann men det gjorde det till sist. Hoppas att du har fått det, du får väl hålla utkik efter pappersplan som kommer susande. Det står ASKAR på det, på sidan, så tycker han att man stavar ditt namn. Jag har inte läst brevet, men jag hoppas att du får det, som sagt, jag tror att det är fullt av snällheter, för sådan är ju din äldste lillebror.

Vi vuxna, ja, vi klarar oss. ”Your dad is rich, and your ma is goodlooking,” vet du. Nej, då. Men vi mår bra ganska ofta, mår sämre ibland. Saknar dig, SAKNAR DIG, saknar dig, men gläds så ofantligt, så storslaget, så helt och hållet över dina småsyskon. Utan dem…ja, tack och lov att vi har dem, säger jag bara.

Jag kan inte säga ”vi saknar dig” på ett tillräckligt starkt sätt för att det skall innehålla allt som vi känner. Orden är så små jämfört med saknaden. Men jag tror att du vet vad vi bär i hjärtat, att vi bär dig med oss överallt?

Du då, Ansgar? Vad gör du därborta, var du nu är? Har du en viktig uppgift som bara just du kunde sköta och det var därför du fick lov att lämna oss? Kämpar du, som H säger, mot ondskan i universum? Eller sitter du mer fridfullt på ett moln och klappar en katt och får sagor från din farmor? Det är väl inte så där som en del säger att du måste spela harpa hela dagarna och så? I så fall får du nog lära dem lite hårdrock där uppe. Eller harp-hiphop. Det kan nog bli bra.

Och om du nu kämpar mot ondskan i universum, så är du väl försiktig?

Din mamma

 

 

Barnen tänker också på döden de här dagarna. De ”känner” tre döda:  Ansgar (som de ju aldrig träffat), sin farmor (som bara H och S har väldigt episodiska minnen av) och våran katt Ville. I barnens tankar lever dessa tre tillsammans i himlen, på samma moln, och tittar ner på oss. När vi vuxna pratar om Ansgars födelsedag och dödsdag och sånt, då tänker barnen extra mycket på sin katt.

Det är ju så det funkar. De minns Ville, de saknar Ville. Han var en i familjen precis som Ansgar och alltså är han lika sörjd och saknad som Ansgar. Det var till och med som så att jag hörde A muttra på väg ut till bilen ”det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten, det var Ansgar som var människan, det var Ville som var katten” som för att komma ihåg det här. Och det är klart, just A har väl inga klara minnen av någon av dem, men vi har kort på honom och katten, iallafall. Vi har också Villes grav här på vår tomt, så det är lite lättare kanske att sätta ljus där och smycka där.

Det här är fint tycker jag. De delar våra känslor, men på sitt eget sätt.

Iallafall.

H hade skrivit en sång till Ville igår i skolan. Först ville hon visa den för mig, sedan ville hon inte. Sedan kom hon med den och sade att jag fick den, för den kunde vara viktig för mig. Jag blev rörd. Jag läste den och blev väldigt – ja, berörd, glad, stolt, ledsen, imponerad, allvarlig, hudlös, stöttad, stärkt, ödmjuk, och en massa andra saker.

När vi hade pratat om Ville ett tag, så tog jag mod till mig och sade att så som du skriver i din sång, så tänker jag om Ansgar. Hon sade att hon förstod det, att vi också var ledsna och saknade. Jag frågade om jag fick ha med sångtexten i min blogg om Ansgar och alla barna och hon sade att jag fick det.

Den är så fin,den talar så rätt in i min dag idag. Om saknaden, om gråten, om känslan av ensamhet. Så här kommer den:

H:s ”Sång till en död katt”.

 

Jag vill nå dig, jag vill gråta nu, få tillbaka dig nu

kan bli lessen ibland, kanske gråter nån gång på gång

men jag kan inte sluta att gråta

men jag tänker på dig

vilka kul minnen mellan dig och mig

jag vill ha dig av inget

jag saknar dig som vattnet är blått och gräset är grönt

 

Visst är det fint? Den får ligga vid sängen ikväll, vara vår vaggvisa, när den här dagen tar slut. Den här dagen som var minnet av en av de underbaraste dagarna i mitt liv. Och som minner om de mest smärtsamma dagarna också.

Tätt, tätt, ligger känslorna nu. De får som lite tröst av H:s sång.

 

Klockan 09.09 för nio år sedan, i en kejsarsnittsoperationssal på Akademiska sjukhuset i Uppsala, öppnade sig himlen och släppte ner ett fantastisk, vackert, unikt gossebarn till ett par föräldrar som blev precis så nockade av kärlek som alla förstagångsföräldrar kan bli.

Förvåningen över hur snabbt hjärtat fylls av en så stark och stor kärlek, en sådan som ändrar livet totalt.

Förvåningen över att en kombination mellan just den här mamman och just den här pappan kan bli något så fantastiskt, så stort, så eget.

Beskyddarinstinkten som går utanpå alla andra instinkter man har.

 

Jag viskade till ett fjunigt (och urargt, hungrigt) litet huvud ”vi skall ta hand om dig”. Det kunde vi förstås inte. Kunde inte beskydda honom mot hans medfödda hjärtfel. Men vi ville, ville med hela våra hjärtan, med hela oss.

Inte visste man hur fullt av kärlek  man kan bli innan man fick barn.

 

Klockan 00.28 på natten, fyra dagar senare, öppnade sig himlen igen och tog tillbaka det fantastiska, vackra, unika gossebarnet.

Det blev föräldraskap på det svåra sättet. Det andra sättet, det barnlösa sättet. Det sättet där man får en begravning att samla sina vänner kring istället för ett dop.

Men kärleken är lika stark ändå.

 

Jag hatade, å, vad jag hatade, orden i Tryggare kan ingen vara: ”Vad Han tar och vad Han giver, samme fader Han förbliver”. Lina Sandell-Berg, som skrev de orden, var kanske from nog att tycka att de tröstade i sorg, men jag tyckte inte det, tycker inte det.

Men en sak har sorgen lärt mig, ifråga om de orden.

”Vad Han tar och vad Han giver, samma föräldrar vi förbliver.”

Kärleken dör inte, beskyddarinstinkten dör inte. Den får söka sig andra vägar. Svårare vägar, abstraktare vägar.  Men vägar. För kärleken hittar alltid sina vägar.

Någonstans i himlen är det discobowling-kalas idag, ett kalas med ballonger i svart och silver. Inga småbarns-färgglada ballonger, för idag är det en stor pojke som firas: Ansgar nio år. Och här på jorden söker sig kärleken ständigt nya vägar.

Grattis Ansgar. Vi är så glada att vi fick dig.

 

 

Imorgon är det Ansgars födelsedag. Idag, däremot, är det fortfarande idag.

Jag känner tyngden komma in, sorgen rulla fram. Den är på väg.

Jag vill inte.

Jag vill inte in i sorgen igen. Jag vill vara glad och låtsas att livet är toppen. Jag vill skratta och känna mig rolig, säga roliga, cyniska, intelligenta saker och leva nu nu nu.

Men jag kommer inte att göra det, inte den här veckan. Visst verkar det knäppt? Att inte vara glad när man vill vara glad? Att inte välja glädjen?

Blir man knäpp? Blir man det av sorgen? Man blir så knäpp som man behöver bli för att överleva tror jag. Det här är min knäpphet: Sorgens årsdagar.

Jag tror nämligen att det är bra med sorgens årsdagar. Jag tror att det är bra att högtidlighålla dem, att det är bra för mig att medvetet plocka upp sorgen en gång om året, damma av den, skaka den lite i ena hörnet och se vad som faller ur. Vad som har ändrats till det här året.

Sorgen finns närvarande på två sätt i mitt liv. Dels den medvetna sorgen, den som bland annat kommer på årsdagar. Den som hör ihop med graven, med att träffa andra föräldrar som förlorat barn, med att träffa andra som förlorat någon. Den som har med identiteten att göra, med att livet har förändrats, med att sitationen är som den är. Den här sorgen har ACCEPTANS som mellannamn. Att lära sig att leva med. Det har med formuleringar att göra, med att sätta ord på, med att försöka ha kontroll. Den sorgen som får mig att gå framåt.

Sedan finns sorgen som man inte vet var man har. Rätt som det är, utan varning, utan synliga skäl, kommer den. Den lägger sig som ett täcke över allt man har, både formuleringar och ord, känslor och tankar, ett blött täcke som luktar fuktig ull och känns ungefär lika behagligt. Den här sorgen gör inget för acceptansen eller livet eller något. Den drar bara ner, kränker, plågar, skriar i natten. Den här sorgen har KÄNSLAN som mellannamn. Att drabbas, nästan lika hårt som när det hände. Att övermannas. Att svepas med. Den sorgen som får mig att gå neråt.

I år känner jag att jag har fått med mig en sköld in i årsdagarna. En sak jag kom på, en tanke som drabbade. En slags gåva från Ansgar, om man vill se det så. Den gåvan är texten i en av sångerna som vi fick spelade instrumentalt på hans begravning, Summertime. Det var mitt i vintern när han begravdes (Lucia faktiskt) men vi ville ha Summertime. Dels för att vi kände att han hamnade i Summertime medan vi blev kvar i vintern och dels för att den har en melodi som man andas både sorgen och glädjen i att ta hand om barn. Texten var inte så viktig för mig då men i år har den följt med mig under de här dagarna innan hans årsdagar.

          Summertime and the living is easy
          Fish are jumping and the cotton is high
          Your daddy’s rich and your mama’s good-looking
          Hush, little baby don’t you cry

          One of these mornings you’re gonna rise up singing
          You will spread your wings and take  the sky
          But ’til that morning there is nothing can harm you
          With your daddy and mammy standing by

Just idag håller jag lite extra hårt i raden: ”But til that morning, there is nothing can harm you.” För imorgon är det Ansgars födelsedag. Men idag är det fortfarande idag.

 

 

Blogglista.se Bloggparaden Blogifer Blog Toplist Personligt Föräldraskap bloggar Topplista Reggad på Commo.se Personligt 1000länkar.com - gratis länkkatalog Twingly BlogRank bloggping Barnsajten.com - Mycket om och för barnen RSS/Ping Bloggar av mammor och gravida bloglovin
© 2012 Ansgars syskon Kontakt: admin@ansgarssyskon.se Suffusion theme by Sayontan Sinha