Ansgars syskon

Idag är det exakt tio år sedan jag stirrade – med extrem förvirring – på ett plustecken på ett gravtest och insåg att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Det var första gången jag förstod att Ansgar (eller en tjej, kanske en Astrid?) skulle göra entré i våra liv. Jag vet att jag var så oerhört rädd för att jag inte skulle klara av att vara mamma. Det som i själva verket hände var ännu svårare: att vara mamma utan sitt barn.

Men graviditeten fick vi. Och de där fyra första dagarna fick vi. En lycka som lyfte till skyarna. En sorg som brände ända djupast in i själen.

Ett plus på ett clearbluetest. Ett kors på en gravsten. En början och ett slut. Ljuvaste glädje och hårdaste olycka.

Och så fyra lyckor till. Lyckor som varar. Tack för H, S, A och E.

Det har varit ett känslorikt decennium. Mest lycka. Men en smärta också, en som har ett grundstråk av glädje i sig. Glädje över att vi fick honom. Vårt plus.

Han försvann den natten till det stället som vi inte vet något om, annat än att barn inte skall fara dit. Gamla människor, gamla djur. Men inte barn.

Jag kan inte tänka mig annat än att han är någon slags succé där, där han är. Samma dag som han hade fötts och M gick ner till kiosken för att förnya vårt parkeringstillstånd, reagerade han med mycket stor förvåning på att löpsedlarna avhandlade andra saker än att Ansgar hade kommit till världen. Jag blev också förvånad över vilka korkade journalister som jobbar på våra kvällstidningar som uppenbarligen missat den största händelsen på hela året.

Men när han dog. Då tänker jag, och det tänker jag precis som jag vill, för det får man göra om livet ovan där, då tänker jag att han togs emot med all tänkbar uppmärksamhet.

Ni vet, som Harry Potter, som gick omkring i sitt vanliga liv och inte visste att han var jättekändis i en parallellvärld. Och som också saknade sina föräldrar.

Så tänkte jag, och alltid tröstade det något. Vi läste Harry Potter också, helt maniskt, för varandra, M och jag, de där första veckorna. Det var så svårt att sova på kvällarna också, så svårt att inte tänka, älta, rulla runt samma scener om och om i hjärnan. Till sist skaffade vi Harry Potter-romanerna och läste så fort det fanns risk att vi skulle börja tänka. Jag var så enormt glad att ingen av oss hade läst dem innan.

Visst har det funnits andra böcker som har hjälpt i sorgen. Anne på Grönkulla-serien (lite otippat kanske) och Thomas Sjödins böcker. Men Harry Potter-böckerna gav oss något att hänga upp det hela på, alla tankar och all sorg, i början när allt var så kaotiskt.

Harry Potters föräldrar dog för honom. Dog för att han skulle få leva.

Vi hade inte det valet. Men vi får göra det andra: Vi får leva för honom.

Och – tack gode Gud – för hans syskon.

Sorgedagarna är över för i år. Det har varit tufft och sorgligt, svårt och hårt. Men vi har också  mötts av så mycket kärlek och omtanke att man häpnar. Nio år senare, liksom.

Tack för det. Tack för att det finns sätt att överleva. Tack för att det finns vänner. Tack för att vi har Ansgars småsyskon.

Så har det blivit dags, nästan. Kvällen innan morgonen när du plötsligt inte andades. För nio år sedan alltså.

Du verkade frisk med bra AGPAR när du föddes. Ingen anade någonting. Du var nu tre dagar gammal. Det där septumet i hjärtat skulle sluta sig. Och då spelade det plötsligt roll att en av dina hjärtmuskler var på tok för stor. Så då kunde hjärtat inte slå. Då kunde du inte andas. Och så småningom, efter läkarinsatser av många slag, strax efter midnatt när det hade hunnit bli den 26, när alla dina närmaste släktingar och våra närmaste vänner hunnit hälsa på dig, så dog du.

Och vi dog.

Vi var så starka, sade folk. Starka som överlevde. Men grejen är att man överlever inte, inte samma person som man var innan. Man blir någon annan, en sån som överlever. Men inte samma. Det är inte samma person som överlever. Det är andra egenskaper som flyttar in och tar över och bestämmer att man skall överleva.

För ärligt talat vill man inte direkt överleva. Man vill inte direkt dö heller. Det finns – ingenting. Bara gråhet. Förlorar man ett barn och har andra barn, ja, då finns nog överlevnadsbehovet där på ett annat sätt från början. Då måste man och då värnar man, det tror jag. Men för oss var det bara – vakuum.

Så det kanske är tur att de där andra egenskaperna flyttar in och bossar runt lite och befaller en att göra det som krävs för att överleva. Som Tom Hanks säger i filmen Sleepless in Seattle, efter att hans fru har dött:

Well, I’m gonna get out of bed every morning, and breath in and out all day long. And after a while, I won’t have to tell myself to get out of bed every morning, and breath in and out all day long. 

Och så blir det och så överlever man och dagarna går. Och så småningom en dag blir gräset grönt igen och vattnet blått och maten smakar något, och så kommer man på att det var bra att man överlevde. Och om man har tur så får man någon att slösa all den där föräldrakärleken på som plötsligt befann sig utan sin älskade. Om man har en sådan tur, då är man jordens lyckligaste och då finns det aldrig mera några skäl till att inte överleva. Då vill man leva och leva och leva.

Men nu var det Ansgar och den där morgonen.

Han var sjuk, när han levde. Det märktes inte förrän den där morgonen men han var sjuk. Han klarade sig inte här. Men jag tror att han är någonstans där allt är bra, där han mår bra, där han frodas. Där allt frodas, och vissa saker frodas kanske på grund av honom? Nu mår han bra. Nu har han inte ont i sitt hjärta. Nu passar hans hjärta perfekt. Hans hjärta, som bokstavligen var alltför stort för denna jord.

Någonstans i den kosmiska meningen med allt måste det finnas ett behov av ett hjärta som är alltför stort för denna jord. En uppgift för ett sådant hjärta. En kärlekens kallelse. Som dök upp där på morgonen den 25 november i en sal på Akademiska sjukhuset, och som gjorde vårt liv kallare men hela universums liv bättre. Det är det jag vill tro hände den morgonen:

One of these mornings you’re gonna rise up singing…

Ansgar, tre minuter gammal. 

Kära Ansgar -

Jo, det går rätt bra här. Alla dagar är inte lika rått smärtsamma som de var för några år sedan. Det blir lättare att leva med saknaden, kanske framför allt på grund av H, S, A och E. Dina syskon är helt fantastiska. De gör livet värt att leva för oss. Du anar inte hur underbara de är, eller ja, det gör du väl, för jag gissar att du tittar ner på oss en del? A säger iallafall att du kommer till honom om natten och lär honom saker. Det är du som ligger bakom att han kan rita finare och hålla sig innanför linjerna när han färglägger, säger han. Och att du tömmer mardrömmarna ur hans drömfångare och gör så att han kan somna om efter mardrömmarna.

H, hon är så stor, hon kom själv på det i år, att ni är båda åtta år i tre dagar, efter att hon har fyllt och innan du har fyllt. ”Då är vi tvillingar!” sade hon lyckligt. Hon är ju noga med att säga att hon inte är störst av våra barn och att hon har en storebror, men hon är samtidigt den ultimata storasystern. Du skulle se så hon tar hand om E.

E ja, hon pratar ju ett språk som vi tror att du förstår bättre än vad vi gör. Fast vi börjar lära oss några av hennes ord. ”Na” betyder ”napp” och ”Hoppihopp” betyder ”vi skall leka hoppihopp-leken annars blir jag arg”. Ibland när hon har gått och lagt sig så säger hon plötsligt ”Hej! Hej!” rakt ut i rummet. Lycklig och glad låter hon, är det du som hälsar på då? Jag HOPPAS att det är det, jag vill att det skall vara så.

S skrev ett brev till dig igår. Han vek det sedan till ett pappersflygplan och kastade det rakt upp i luften. Han fick kasta många gånger innan det försvann men det gjorde det till sist. Hoppas att du har fått det, du får väl hålla utkik efter pappersplan som kommer susande. Det står ASKAR på det, på sidan, så tycker han att man stavar ditt namn. Jag har inte läst brevet, men jag hoppas att du får det, som sagt, jag tror att det är fullt av snällheter, för sådan är ju din äldste lillebror.

Vi vuxna, ja, vi klarar oss. ”Your dad is rich, and your ma is goodlooking,” vet du. Nej, då. Men vi mår bra ganska ofta, mår sämre ibland. Saknar dig, SAKNAR DIG, saknar dig, men gläds så ofantligt, så storslaget, så helt och hållet över dina småsyskon. Utan dem…ja, tack och lov att vi har dem, säger jag bara.

Jag kan inte säga ”vi saknar dig” på ett tillräckligt starkt sätt för att det skall innehålla allt som vi känner. Orden är så små jämfört med saknaden. Men jag tror att du vet vad vi bär i hjärtat, att vi bär dig med oss överallt?

Du då, Ansgar? Vad gör du därborta, var du nu är? Har du en viktig uppgift som bara just du kunde sköta och det var därför du fick lov att lämna oss? Kämpar du, som H säger, mot ondskan i universum? Eller sitter du mer fridfullt på ett moln och klappar en katt och får sagor från din farmor? Det är väl inte så där som en del säger att du måste spela harpa hela dagarna och så? I så fall får du nog lära dem lite hårdrock där uppe. Eller harp-hiphop. Det kan nog bli bra.

Och om du nu kämpar mot ondskan i universum, så är du väl försiktig?

Din mamma

Klockan 09.09 för nio år sedan, i en kejsarsnittsoperationssal på Akademiska sjukhuset i Uppsala, öppnade sig himlen och släppte ner ett fantastisk, vackert, unikt gossebarn till ett par föräldrar som blev precis så nockade av kärlek som alla förstagångsföräldrar kan bli.

Förvåningen över hur snabbt hjärtat fylls av en så stark och stor kärlek, en sådan som ändrar livet totalt.

Förvåningen över att en kombination mellan just den här mamman och just den här pappan kan bli något så fantastiskt, så stort, så eget.

Beskyddarinstinkten som går utanpå alla andra instinkter man har.

Jag viskade till ett fjunigt (och urargt, hungrigt) litet huvud ”vi skall ta hand om dig”. Det kunde vi förstås inte. Kunde inte beskydda honom mot hans medfödda hjärtfel. Men vi ville, ville med hela våra hjärtan, med hela oss.

Inte visste man hur fullt av kärlek  man kan bli innan man fick barn.

Klockan 00.28 på natten, fyra dagar senare, öppnade sig himlen igen och tog tillbaka det fantastiska, vackra, unika gossebarnet.

Det blev föräldraskap på det svåra sättet. Det andra sättet, det barnlösa sättet. Det sättet där man får en begravning att samla sina vänner kring istället för ett dop.

Men kärleken är lika stark ändå.

Jag hatade, å, vad jag hatade, orden i Tryggare kan ingen vara: ”Vad Han tar och vad Han giver, samme fader Han förbliver”. Lina Sandell-Berg, som skrev de orden, var kanske from nog att tycka att de tröstade i sorg, men jag tyckte inte det, tycker inte det.

Men en sak har sorgen lärt mig, ifråga om de orden.

”Vad Han tar och vad Han giver, samma föräldrar vi förbliver.”

Kärleken dör inte, beskyddarinstinkten dör inte. Den får söka sig andra vägar. Svårare vägar, abstraktare vägar.  Men vägar. För kärleken hittar alltid sina vägar.

Någonstans i himlen är det discobowling-kalas idag, ett kalas med ballonger i svart och silver. Inga småbarns-färgglada ballonger, för idag är det en stor pojke som firas: Ansgar nio år. Och här på jorden söker sig kärleken ständigt nya vägar.

Grattis Ansgar. Vi är så glada att vi fick dig.