A: S skall vi göra något?
S: Mm.
A: Vad?
S: Kanske… bygga ett rymdskepp i lego eller… göra en ritning på en racerbil.
A: Men! Det är ju sportlov! Vi skall väl göra något sportigt! Men vad?
S: Just ja. Det är sportlov. Hmm.
A: Kom igen nu!
S: Hmm. Hmm. (idé) Ja! Vi kan spela schack!
A: Ja!
Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar.
Jag kan gå längre.
Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring.
Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco.
Det är möjligt att det går att vara ännu mer specifik.
Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco och den medelålders mor som orsakat hennes ilska.
Det speciellaste med den typen av tystnad är att hur bara växer och växer.
Har ni någonsin sett en vattenballong fyllas under en kran tills den är så totalt ultraproppfull att man inser att en droppe till och det redan tunna ballonghöljet kommer att sträckas bortom rimlighetens gräns och att explosionen är så nära som en explosion någonsin kan vara?
Tystnaden sträcks ut och sträcks ut och sträcks ut och man vet att den inte kommer att hålla en sekund längre innan den-
H: Mamma. (djup suck) Jaja. Det är mitt fel. Jag sade att jag skulle göra en lista över saker du fick säga och så gjorde jag inte det. (djup suck) Men jag kunde ju inte veta. (djup suck)
jag: Vadå? Vad sade jag?
H: Mamma.
jag. …. Jaja.
Den där växande tystnaden igen.
jag: Men det var ju i en gymnastiksal. Vad skulle jag tro?
H: MAMMA.
jag: Jag förstår inte ens att det var pinsamt.
H: Mamma det var så superpinsamt att det hade varit årets jättepinsammaste även om du hade haft RÄTT. Vilket du inte hade. Förstås.
jag: Hur kan det vara pinsamt? Det fanns massor med mammor som frågade folk saker.
H: Ja. VETTIGA saker. Med NORMALA tonfall.
jag: Hur var det mitt fel att det råkade bli helt tyst precis när jag pratade?
H: Jag. Vet. Inte. Men det händer INGEN ANNAN.
jag: Hm. Hmm. Det kanske bara händer mig för att – Det kan ju vara för att jag har någon slags naturlig ledarskapsegenskap som alla andra instinktivt respekterar.
H: M A M M A.
jag: Eller inte.
H: Mamma – vi pratar inte mer om det.
jag: OK.
Den växande tystnaden.
jag: Men får jag bara säga att -
H: Mamma – VARFÖR?
jag: Varför jag vill säga en sak nu eller varför jag sade en sak då?
H: …Vilket som.
jag: Jag ville bara vara trevlig.
H: Ja. Det gick ju jättebra.
jag: Det kanske inte är så illa som du tror.
H: (med tänderna hårt sammanpressade) Mm.
jag: Jag menar folk skrattade ju och var glada.
H: Skall jag berätta vad som är det stora problemet?
jag: OK.
H: Att alla på hela skolan vet att vi är släkt.
Den växande tystnaden.
jag: OK. Jag vet att jag inte är den sportigaste mamman i hela universum.
H: Nähä.
jag: Jag vet att jag inte är den SMARTASTE mamman i hela universum.
H: Nänä.
jag: Jag vet att jag inte är den -
H: (tittar på mig som om hon tänker på a) att hon aldrig någonsin haft bättre användning för sitt mest sarkastiska tonfall och b) samtidigt aldrig haft så lite ork kvar för att använda det och c) hur synd det är) Mamma.
jag: OK. OK.
H: Grejen är att vi kör ALLTID limbo på våra skoldiscon. ALLTID. Det vet du. Du måste ju veta det.
jag: Jaja.
H: Så vad flög i dig? Vad fick dig att gå in där och bara… (tystnar)
jag: Ja. Jaja. OK. Kanske inte det smidigaste.
H: Inte. Det. Smidigaste. Kanske. Nej.
jag: Men jag ville bara vara – alltså det var inte så allvarligt. Alla skrattade.
H: De gjorde det ja.
jag: Jag kunde ju inte veta.
H: Tja. Man kan ju tycka att du hade kunnat veta.
jag: Hur då?
H: Mamma. Om folk kör LIMBO. Då frågar man inte om de håller på med någon slags höjdhopptävling.
jag: Jag TYCKTE att det kändes som att de gjorde på fel sätt.
H: Mm.
jag: Kan vi inte fokusera på det positiva här?
H: Det… Det… Det…
Den växande tystnaden.
H: Det positiva.
jag: Ja!
H: OK. Vi kan fokusera på det positiva.
jag: Vad bra!
H: VAD är det positiva?
jag: Jag lovade att inte dansa min hemska dans och jag dansade inte.
Den växande tystnaden.
jag: Det känns som att du inte fokuserar på det positiva.
Den växande tystnaden.
Tolv år med M.
Vi kunde ha träffats på puben. Folk gör ju det. Jag skulle ha jobbat i baren och skrutit över hur många whiskeysorter jag hade hemma. Du hade varit en sådan kund som dricksade med generositet. Du hade dragits till mig för att jag hade gått och bytt kanal på tv:n när reklamen blev för förutsägbar. Jag hade dragits till dig för att du firade ditt beslut att sluta röka genom att gå och sätta dig i pubens rökrum.
Vi kunde ha träffats på någon kvällskurs. Du skulle ha stavat fel till allting. Jag skulle ha ställt petimetriga frågor till kursledaren och för övrigt aldrig hållit tyst. Jag skulle ha dragits till dig för att du skriver ”FY HELVETE VA TRÅKIGT” i alla böcker som du inte gillar. Du skulle ha dragits till mig trots att jag inte hade kunnat låta bli att peta dit ett ”D” på rätt ställe i din bok.
Vi kunde ha träffats i en tvättstuga någonstans. Du skulle ha hållit så rent. Jag skulle ha gått och bytt plats på bokningsblocken för att förvirra samtliga boende och sedan blivit vilt generad över att jag inte var tillräckligt konventionell för dig. Du skulle ha dragits till kaoslängtan inom mig. Jag skulle ha dragits till dig på det sätt som man naturligt gör till någon som instinktivt gör rent torktumlarfiltret både före och efter användning.
Vi kunde ha träffats på en obskyr filmklubb. Du skulle ha svarta kläder och sitta i hörnet och se mystisk ut. Jag skulle ha väldigt starka åsikter om allting och skratta när ingen annan skrattade. Jag skulle ha dragits till dig för att du fattade vad jag skrattade åt även när du själv ansåg att en mild muskelryckning i ena mungipan räckte. Du skulle ha dragits till mig för att jag skulle ha haft med mig en laminerad skylt där det stod ”NER MED TOM CRUISE”.
Vi kunde ha träffats på ett gym. Ingen av oss skulle i och för sig ha tränat där men vi kunde ha gått förbi kanske och gått rakt in i varandra. I så fall så skulle vi båda ha återvänt dagen därpå för att sentimentalt och slösaktigt ha köpt träningskort på just detta gym och sedan aldrig använt dem. Kanske hade vi satt oss på en bänk utanför och delat en påse extrafeta extrasaltade chips och njutit av att vi slapp träna? Du skulle ha dragits till mig på grund av att jag kom med det där dateförslaget att sitta på en bänk och äta chips och jag skulle ha dragits till dig för att du hade låtit mig få nästan alla chipsen.
Vi kunde ha träffats på en danskurs kanske. Nej. Nej – där drar vi gränsen. Ingen av oss har den typen av integritet som man måste ha om man skall kunna gå på danskurser med bibehållen självrespekten. Ingen av oss har den sortens humor som håller tyst när man hör textrader i stil med ”i natt i natt är det du är det jag och vi följer så lätt minsta motståndets lag”. OK. Där kommer mina fördomar om danskurser fram. Men å andra sidan har du exakt samma fördomar om danskurser som jag. Så vi skulle ha gått därifrån.
Tillsammans. Vidare i livet.
Till puben. Till tvättstugan. Till filmklubben. Till parkbänken utanför gymmet.
Och ingen av oss hade riktigt varit smarta nog att uppskatta ironin i att vi flydde från textraden ”och vi följer så lätt minsta motståndets lag” genom att faktiskt följa minsta motståndets lag.
Men det gör inget – för inget av det där hände på riktigt.
Och ändå sitter vi här nu.
Och du har laptopen i knät och läsglasögonen på. Förnuftiga tofflor på fötterna och en gladrynka vid munnen som du inte hade för tolv år sedan.
Och jag har laptopen mitt i ett hav av kaotiska pappershögar. Gnolar. Barfota. Och jag gör alltid rent torktumlarfiltret nuförtiden. Både före och efter.
Jag tycker vi har klarat oss bra.
Vi tar väl några dussin år till?
Alltså jag fattar vitsen med att ha ett Nintendo och spela det. Jag förstår charmen. Jag spelade själv Tetris från mars 1991 till oktober 1994 med någon kortare break för en kopp kaffe någon gång under den senare delen av september 1992. Så jag fattar.
Men jag kan inte greppa charmen i att titta på någon som spelar Nintendo. Att titta på någon som spelar Nintendo är att titta på någon som sitter för sig själv och kollar tyst på en skärm framför sig. Ändå kan syskonen sitta halvtimmesvis och bara tyst studera den som spelar. Varför? Vadan? Varthän?
Är det någon slags meditation? Tar deras rika inre liv över och fyller de långa halvtimmarna med spännande fantasiinnehåll som bara kan frammanas av den yttersta tristess? Skriver de i själva verket romaner i sina huvuden där de sitter? För de långa samtal med sin egen själ? Är det en slags sådan där modern avkopplingsgrej? Befinner de sig irl ute i cyberrymden? Spelar de med mentalt?
När jag kommit så långt i mina funderingar insåg jag att M satt och tittade på mig konstigt.
Och då förstod jag plötsligt två saker:
-mina barn har en mor som sitter och granskar dem medan de glor på sin bror som spelar Nintendo
och
-jag har en man som sitter och beskådar en kvinna som stirrar på två barn som tittar på ett barn som spelar Nintendo.
Så med andra ord kanske vi inte har spridit de mest maniskt aktiva generna i världen vidare till våra barn.
Vi gör iordning pennskrinen inför skolstarten imorgon. Jag berättar för S att pennorna han har köpt, och sudden, är FC Barcelona och att det är ett sportlag (ja, jag erkänner, jag var tvungen att googla innan jag visste att det var fotboll).
-En fröken på min skola håller på Djurgården, berättar han. Tokigt va, för det låter som djur men det är i själva verket fotboll.
-Aha, säger jag.
-Men en annan fröken gillar – öh – samma lag som Liam. Men jag kommer inte ihåg vad det är för lag.
-OK, säger jag. Vad håller du på då?
-Djurgården tror jag, säger han. Alltså inte fotbollslaget. Men en gård med djur. Det låter väl trevligt? Små får, getter, lite höns, kanske någon ko och så en massa hundar och katter. DET håller jag på!
Barnen tänker titta på Sommarlov på barnkanalen. När de gått ner i källaren skriker A upprört:
-Det är fel kanal!
Eftersom kanalbytarsystemet, tack vare diverse olika leverantörer och fjärrkontroller och andra små fiffiga grejer, är minst sagt komplicerat, går jag ner för trappan för att byta kanal åt dem.
-Det är bara någon slags SPORTGREJ på tv. Det måste ju vara, typ, vadå, fyra personer i hela Sverige som är intresserade av det? säger A.
-Fem, kanske, säger H med en vuxen attityd av att sträva att göra rättvisa även mot de mest obegripliga mänskliga intressen. Eftersom O:s mamma gillar sport.
-Ja, just, ja, det hade jag glömt, säger A allvarligt. OK, FEM personer i Sverige som gillar det.
Sedan byter jag kanal och på två sekunder har de glömt hela sportgrejen.
-Jag går ut och joggar, om det passar dig, säger M till mig. A tittar på hans träningskläder och blir inspirerad.
-Jag vill också, säger han.
Han försvinner in i sitt rum och svidar om till t-shirt och shorts, kommer ut igen och visar upp sina muskler.
-Nu skall jag träna, säger han. Så tar han sitt pick och pack, går ut till vår nya studsmatta, kravlar upp med sin utrustning, och sätter sig på mitten av den. Sedan tar han fram utrustningen, placerar den försiktigt omkring sig, och börjar mycket försiktigt träna på att bygga lego.
Muskler!
Och strax hade Fotbolls-EM Julius Caesar lagt hela världen under sig. Hela världen? Nej, en liten gallisk by, i form av en osportslig familj, kämpade tappert vidare…
S:s kompis: Skall du också kolla på matchen?
S: Matchen?
S:s kompis: (stirrar, förundrad över denna flagranta brist på allmänbildning, förtydligar sig dock vänligt) FOTBOLLEN alltså.
S: Öh – nä – för att – du ser ju själv – det regnar.
Saker jag inte har köpt till barnen inför sommaren:
-Studsmatta
-Innebandymål med klubbor
-Basketkorg och boll
-Sådan där slag-färdig tennisboll som sitter på en stång + racket
-Klättringsutrustning
Saker jag har köpt till barnen inför sommaren:
-Solkräm
-Massa mysiga böcker som vi kan läsa för varandra
-Såpbubbleutrustning
-Slagfärdiga serietidningar
-Picnickorg + filt
Det var ju som sagt Skolstashow igår – H uppträdde och grabbarna och jag var publik, tillsammans med många andra stolta familjemedlemmar till andra uppträdande. Det var jätteduktiga barn som dansade och sjöng till kända låtar (Euphoria förekom minst tre gånger) och jag tror att alla de medverkande barnen växte av att framträda inför publik.
Några nummer stod dock ut lite från mängden – några av H:s vänner rockade rockring till musik, det var jättesnyggt. I bilen på vägen hem kommenterade H deras nummer och sade att hon tyckte att de var ovanligt duktiga.
Det fick S att börja tänka efter. Såsom ettagluttare får han inte vara med i showen än, men nästa år. Han blev alldeles inspirerad av de rockringsrockande tjejerna och sade:
-Nästa år tänker jag också göra något sådant där coolt till en låt, något som jag är jättebra på. Hm…jonglera kanske, fast det kan jag ju inte. Eller trixa med en fotboll! …fast det kan jag ju inte heller. Hmmm…kanske…. jag vet! Bygga lego till musik!
| © 2012 Ansgars syskon Kontakt: admin@ansgarssyskon.se | Suffusion theme by Sayontan Sinha |