Ansgars syskon

Trygghet är en viktig ingrediens i julkänslan, tror jag. Det lyser ljus och stjärnor och adventsstakar och i julgranen och vi samlas med familjen. Barnen är tomtar – de stora – och delar ut klappar till (ibland) oss, (då och då) varandra och (oftast) sig själva.

E – docka, bok, korg med plastdjur. Så glad över de först öppnade paketen att inga andra göre sig besvär. Det räcker. Övriga öppnas, men lämnas på bordet.

A vanvettigt blixtförälskad, lysande lycklig över ett polisset  i plast. Han sätter med en gång på sig själv handklovarna.

H, lycklig över sina presenter och över att hon köpt egna gåvor (förutom de många fina pysselgåvorna) till både M och mig. ”Jag blir nästan lite rörd,” säger hon när vi tackar henne. Jag blir rörd över att hon blir rörd men säger inte det, eftersom hon då kanske blir rörd över att jag blir rörd över att hon blev rörd för att jag blev rörd och då blir det alldeles för komplicerat för en helgdag. Rörda är vi iallafall – en annan viktig ingrediens i julkänslan.

Och så S: min fina S som mitt i öppnandet av klappar hejdar sig och säger ”Vet ni? Det finns de som inte GILLAR julen. Som blir ledsna på julen, som är ensamma eller oglada. Vet ni det, ni som är vuxna? Att för vissa så är julen inte alls MYSIG. Tänk på det.”

Vi stannar upp mitt i den tindrande barnajulslyckan, mitt bland klapphögarna, julgodiset, barnteckningarna, juleljusen. Jag tänker på det. Vår första jul utan Ansgar var förfärlig. Stora öppna sår rakt in i själen. Det finns många som har det så på julen. Ensamhet. Sorg. Ovisshet. Jag blir så berörd av vad han säger. För hans skull vill jag ta hand om alla, alla på hela jorden. De ensamma, sorgsna, ledsna, flyende, övergivna, utarmade. Jag vill göra så att allt ont försvinner. Så att de aldrig skall behöva möta det svåra i livet. Det går inte. Jag tittar på M. Han vet också att det inte går.

Jag försöker hitta ett svar åt S. Det går inte det heller. Jag kramar honom och önskar att kramen kunde sträcka sig utom, bortom, vidare, ut till alla dem som S bekymrar sig för. Jag önskar att den ömhet som jag känner för S när han ser och berörs av det svåra, den ömhet som jag känner för alla mina barn, skall ha sin motsvarighet hos alla. Att alla fick ge och ta emot kärlek som en självklarhet, som en vardagssak.

Ömheten. Ingår i julkänslan, men också, viktigare, som en ingrediens i själva julen. Att lyfta blicken utanför oss själva och se behoven hos andra. Ömheten, grunden till medmänsklighet. Den finns i julen, den finns i ljusen. Den fanns i det där stallet den där gången när stjärnan lyste och änglarna sjöng. Och där ömheten är, där är jul, där är jul.

Jag önskar er ännu en gång god jul. Må ömheten bli styrkan och ljuset och vägen.

Japp, bloggens höjdpunkter 2011 samlade i länkar i en enda dikt. I förra året blev det en sådan där tomtar-försvinner-en-efter-en-dikt, här hittar ni bloggens sammanfattning av 2010.

Så blir det inte i år. I år har jag tre länkar per barn och tre som är mer allmänna. Jag har försökt att ta dem från den tidigare delen av året så att inte mina ärade bloggläsare har dem i så färskt minne. Men ibland har jag inte kunnat låta bli saker i oktober och november, så ni får några nyingar också. Jag har använt mig av en färdig julsång den här gången, bara för att jag gillar den. Jag har inte valt höjdpunkter under året utifrån händelser, utan utifrån hur bra jag tycker själva inläggen är.

Med detta sagt: Välkommen till vår återblick på 2011. Den enda bloggårskrönikan i Sverige i år med text av Jeanna Oterdahl och musik av Ruben Liljefors.

Det strålar en stjärna  förunderligt blid,
i öster på himlen han står,
som lyst över världenes oro och strid
i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit,
då skrider hon närmre, då kommer hon hit
och då vet man, att snart är det jul.

Ty julen är härlig för stora och små,
är glädje och ljuvaste frid,
är klappar och julgran och ringdans också,
är lycka oändligen blid,
är ljus, alla ögon då stråla som bäst,
och stjärnorna tindra som mest
och där ljuset är, där är det jul.

X är så mycket mer än en bokstav. När man väl börjar fundera på saken, och det gör man, om man skall blogga sig igenom alfabetet innan jul, så inser man hur MYCKET x det finns runt omkring oss. Denna dag bjuder på vår familj och våra x.

För M i hans egenskap av sjuksköterska och man är x något man gör när man bockar av saker på en lista. Man kryssar över vad man är klar med, vilka som har fått medicin, till exempel. Eller hur långt man hunnit med storrensningen i förråd. Ett x är ett kryss som betyder att man är klar med något, att det är färdigt, över, att man kan gå vidare. X är en bro från då till sedan.

För A är X självklart. Det är där skatten är nedgrävd, det är dit man vill, där man skall leta, det är DÄR det kan finnas: Guldet, godiset eller helt enkelt – SPÄNNINGEN. Alla dessa ord börjar, för A, med X. Xet på kartan. Xet som visar vägen.

För H är X så trevligt. Det är puss. Ritar man tre x så ritar man ”många pussar”. Jag får många teckningar av henne där det står xxx. Det är pussar. X är helt enkelt, har hon förklarat för mig, två munnar som möts i en puss.

E har förmodligen familjens mest avslappnade attityd till x. Hon sover som ett x. Armarna rakt upp och benen utsträckta åt var sitt håll. Sovankan hårt hållen i ena handen. För E hör X ihop med Zzzzz. Vilket ju också är fallet i verkligheten, så vi kan konstatera att hon kommer att lära sig alfabetet som en barnlek, som ett rinnande vatten.

S har en rent vetenskaplig syn på X. Han har lärt sig att multiplikation ibland uttrycks med x, som i 9×5, men det finns mer att hämta här. Man kan säga att S liv helt enkelt nästan alltid handlar om att hitta faktor x. Alltid finns det något som man kan lära sig så att ekvationen går ut. Inte bokstavligt, alltså, utan bara när man kontemplerar livet. Plötsligt faller en kunskap in i S hjärna och då förstår han – Aha! Då har han hittat x.

För mig sitter X som en tagg i hjärtat. För när jag ser ett x, så ser jag ett kors, och det är korset på Ansgars gravsten. Från ett plus på en clearbluesticka, till en gravsten med ett annat, sorgligare +, var han fokus för alla mina tankar och drömmar. Mitt plus. Han är fortfarande ett plus. Det barnet som jag har plus de andra. Han som går utanför, som ger oss något mer, en annan dimension. Ett sorgligt plus, ett snedvridet plus (som ett x). Men ett plus. För – det är mycket viktigt – han är INTE ett minus. Livet är mer minus nu. Men Ansgar är plus.

Och x. Och för att förklara det, så lånar jag hela familjens x-tolkningar.

Han är krysset på listan, som aldrig kan bli ifyllt. Som man inte kan bli klar med, som inte släpper, som man inte vill släppa.

Han är också skatten, guldet, borta och fjärran men föremål för drömmar och önskningar.

X är pussarna som vi inte fick, som vi bara kan ana att vi skulle ha fått av kladdig barnamun.

Han är också vilan, sömnen.

Och så är han också S:s x:  det okända, faktorn som man inte riktigt vet, som man inte kan känna till.