Vi är framme vid den 17 december och jag tycker att tiden är inne att avslöja min superkraft. Mina barn har ju superkrafter och M har ett närmast överjordiskt tålamod. Men hittills har jag inte skrivit så mycket om min egen superkraft.
Jag vill inte göra för stor sak av det här, det är inget som är min förtjänst eller så. Det är inte medfött och jag har inte heller fått superkraften genom ett bett från en superspindel eller genom en kärnkraftsexplosion. Man kan säga att den här superkraften har vuxit med tiden. Den har blivit starkare med tiden. När jag började skriva den här bloggen, i oktober 2005, så var den bara hälften så stark som den är idag.
Det är inte bloggens förtjänst att jag har superkraften, det är Ansgars syskons förtjänst. Den kommer med barnen.
När jag väntade A och var lite chockad över att jag skulle ha tre barn i tätare följd än vad någon annan som jag kände eller kände till hade, och då sade vår psykolog ”Äsch, det löser sig när din tredje hand växer ut.” Hon sade det på ett sådant sätt att jag direkt förstod att det inte var frågan om någon tredje hand. Det är synd för det hade hjälpt. Men min superkraft – som hon inte nämnde något om – kompenserar för detta.
Min superkraft är ubikvitet, som ni kanske förstod av titeln på blogginlägget.
Ubikvitet betyder förmågan att vara närvarande på flera ställen samtidigt, eller till och med ”allestädes närvarande”. Det sistnämnda kan jag ju inte skryta med, men jag har – och det har alla flerbarnsmammor – förmågan att vara närvarande på flera ställen samtidigt.
Som alla superkrafter har den sina begränsningar. Tyvärr kan man inte både vara på jobbet och på föräldramöte på skolan och på en spännande biopremiär samtidigt. Man kan inte ens både vara på en jättebra konsert och vara hemma med familjen på samma gång.
Det är konstigt att inte mer forskning läggs på sådana frågor, det skulle var så väldigt praktiskt för så många människor.
Min superkraft är geografiskt begränsad: jag kan vara allestädes närvarande inom samma byggnad, oftast vårt hem.
Det här är vad jag kan:
Jag kan laga mat, prata multiplikationstabell, vika tvätt, kolla stavning på svenskaläxa, spela schack, sjunga ”lilla snigel akta dig” och föra en intelligent konversation om motorsågar på samma gång. I olika rum i vårt hus.
Och det är inte nog för inom mig öppnar sig, som Tomas Tranströmer säger, valv efter valv och i alla de valven är jag också allestädes närvarande. För samtidigt som jag lagar mat, pratar multiplikationstabell, viker tvätt, kollar stavning, spelar schack, sjunger och diskuterar motorsågsmärken så skriver jag mentala blogginlägg och planerar morgondagens jobb, tänker på mina vänner och hur deckaren som jag läser skall sluta.
Det här låter ju inte så märkligt, det kan ju alla flerbarnsmammor. Det är en vanligt förekommande superkraft.
Men icke desto mindre en superkraft. Jag har bestämt mig för att se det på det viset. Därför händer det sig att samtidigt som jag skriver det här blogginlägget så syr jag mig en cape, en cool mössa, och testar mig igenom coola superhjältenamn.
-Hm. Kattkvinnan associerar man ju till många liv men är bara på ett ställe samtidigt.
–The Marvelette?
—Stålflickan kan ju inte var på flera ställen samtidigt, det är inte ett tillräckligt insubstantiellt material.
—-Man måste liksom kunna flyta genom luften.
—–Samtidigt som man bär tvätt och torkar näsor.
Ah! Där har vi det! ”Fembarnsmamman.” There you go. Hur mycket coolare kan man bli?
