Ansgars syskon

E pratar i och för sig mer och mer, men största delen av hennes kommunikation är icke-verbal. Det här fascinerar de andra barnen – att man kan vara så tydlig med sina önskningar utan att säga något särskilt begripligt.

När vi dukade av efter frukosten imorse så sade A till mig:

-Man kan faktiskt SE på E om hon äter god mat eller äcklig mat. För om hon tycker maten är äcklig, då kastar hon skeden och sedan gör hon så här. (visar genom att dra ihop ögonbrynen och pressa ut läpparna och se allmänt gråtfärdig och irriterad ut)  Men om hon tycker att maten är god, då är hon så lycklig så hon nästan skiner.

Det är sant. Det är det faktiskt. Hon skiner. Och hon glänser.

Valio Päronyoghurt – bäst för huden. 

Stackars E, idag när jag hämtade henne från dagis kunde hon inte begripa att H inte skulle med hem. Det var det värsta hon varit med om. Det absolut värsta, ville hon berätta för mig genom att skrika ”H!” högljutt och klamra sig fast i bildörren. Vad tog jag mig till, åka hem utan H?

H var redan hemma, nämligen. Hon var sjuk förra veckan (då skrek inte E när vi åkte hem utan H, kanske för att hon inte varit med i bilen till skolan på morgonen?) och därför hämtade M henne tidigare idag, många läxor att ta ikapp, nämligen.

Det var förfärligt att åka hem utan H. Och inte hjälpte det att jag, A och S alla förklarade för henne: ”H är hemma.” ”H träffar vi snart.” ”Vi skall åka till H nu.” Nej, hela vägen hem gräts det stora hemska tårar över detta förfärliga.

Och man får ju se det från hennes synpunkt – jag hade GLÖMT H. Hur kan man glömma att hämta ett av sina barn? Hon hade skäl till att vara upprörd, tycker jag.

När bilen efter tretton långa hemska minuter äntligen tog sig hem stod H i dörröppningen med öppna armar. ”E! Jag har saknat dig!”

Tårarna försvann i ett trollslag. Jag fick till och med ett leende när jag tog ut E ur bilstolen.

Jag är väldigt glömsk i början av mina resor, tycktes hon resonera. Men jag kompenserar det genom att välja rätt destination.

Äntligen återförenade 

Det mest komplicerade med tvätten är inte att vika och sortera strumporna.

Det är inte heller att hålla ordning på vilka kläder som nyligen utrangerats från S:s garderob till A:s.

Det är inte heller att uppfylla S:s krav på att hans strumplåda skall vara färgsorterad.

Det är inte att A önskar att hans kläder ligger i värmeordning (utifrån hur varma de håller honom).

Det är inte att H byter ordning i sin garderob lite då och då så det som var tröjlådan igår kan vara strumplådan idag.

Nej, det allra mest komplicerade är att den har börjat med någon slags övernaturlig förflyttning: tvätt som lagts in i rätt garderob, på rätt sätt och på rätt plats, kan plötsligt befinna sig i en annan garderob, i fel färgordning och på fel sätt. Med andra ord:  jag verkar ha fått en assistent.

E har fått en idé. Idén är i korthet att ju kallare det är när man skall gå till dagis, ju längre tid bör det ta att gå till dagis.

Igår morse var det t ex -13. Då bestämde hon sig för att det var ett lämpligt tillfälle att gå baklänges, med pyttesmå myrsteg. Det tog sin tid, men det gjordes grundligt.

Idag var det -16 när vi vaknade, så jag väntade förstås med spänning för att se hur dagispromenaden skulle bli.

Det började innan bilen ens åkt hemifrån. Då bestämde hon sig för att det vore en god sak att sopa trappen. Medan de andra barnen studsade från hemmets dörr in i den relativt varma bilen, tog E makligt vår trappkvast och började sopa. Ovanpå snön.

Observera avsaknaden av vantar.
Jag fick förtroendet att hålla i dem under sopningen.
För det tar ju någon minut att ta på sig dem också, efteråt.
Särskilt om man envisas med att göra det själv.
Särskilt med den andra.

Sedan åkte vi i bilen och sedan kom vi fram till skolan. Jag parkerade så nära dagis som möjligt – det är ju inte det att man missunnar sitt barn tillfällen till frisk luft och egna initiativ, men det kändes bara så rätt just denna kalla dag. Och så kom den: dagisvandringen.

Idag: hoppsasteg åt slumpvist utvalda håll. Alltså inte så mycket dagisvandring som allmän rörelse över större vintrigt område. När jag sprang efter henne för att lyfta upp henne förvandlades hon till ett svårburet gelé, ett sådant som alla föräldrar har erfarenhet av att bära omkring på. När vi kom innanför dagisgrinden släppte jag henne. Då kom baklänges-myrstegen tillbaka.

Imorgon säger yr.no att det kan bli -18 på morgonen.

Kan man göra hoppsa-myr-steg?

 Baklänges?