Varken M eller jag är den sortens människor som skuttar ur sängen med ett skratt och en iver att se vad den nya dagen för med sig. Vi är den sortens människor som har en tyst överenskommelse om att inte störa varandra förrän efter minst två koppar kaffe eller te och vi har lärt oss att nästan på pricken estimera hur många centiliter av dessa gudomliga vätskor den andra måste ha fått i sig för att man skall våga påminna om att handla hundmat, ta med soppåsen när man går, eller ta fram mer toapapper ur förrådet.
Och så har vi ju fyra barn. Barn som river ner ens morgontrötthet som att den vore en barriär på vägen till ett godisparadis. Barn som tar ett språng direkt från drömmens dimmor till frågor om livets innersta mening. Det är som en alternativ koffeininjektion, rakt in i blodströmmen.
Man piggnar till väldigt snabbt och dåligt morgonhumör är det inte frågan om – man hinner liksom inte – om när man väcks till ackompanjemang av charmanta frågor om vem som är starkast, Stålmannen eller Blixten McQueen, eller om man tror att det går att äta så mycket köttbullar att man faktiskt förvandlas till en och om ens hår i så fall blir spaghetti eller strimlade morötter.
Imorse skulle dock inte ens de mest spännande filosofiska funderingar ha fått mig på banan. Imorse hade föregåtts av en natt med mardrömmar från H, tidigt uppvaknande från S, nattligt spelande av stereo från A och något slags tandsprickningsfenomen från E. Rätt lite sömn med andra ord, så imorse var jag så trött att jag tågade i en studenttidsliknande dimma från tandborstning till påklädning till jumpapåsepackande (och det är inte ens någon som har jumpa idag). Jag var så trött att jag glömde kaffet på flera ställen. Det säger rätt mycket.
In i min morgontrötthet och ut ur den vävde sig E, hela tiden på väg mot nya äventyr. En strumpa i ena handen och en napp i håret, på väg mot docklek eller legohaveri eller något annat spännande. Våra vägar möttes flera gånger i gryningsdimman och varje gång log hon så uppmuntrande mot mig, kramade mig och pussade mig. Det var som att hon instinktivt förstod att där var en som var trött, som behövde mycket uppmuntran och förståelse för att inte börja gnälla.
Det var inte förrän vi satt i bilen på väg till dagis som det slog mig – det borde väl vara tvärtom? Jag som försöker få min tvååring att sluta gnälla. Inte en tvååring som spontant och utan instruktioner går in för att peppa sin närmaste fyrtiotvååring tillika mor att med ett leende klara morgonen?
Nåja, hon lyckades iallafall.
Så här glad. Efter två timmars sömn.
Krävdes ett underverk, eller en tvååring.
Vilket eventuellt är samma sak.
