Ansgars syskon

H kom till mig häromdagen och berättade att hon hade skrivit ett viktigt brev som jag borde lägga ut på min blogg. Det var, sade hon, det viktigaste brevet hon någonsin skrivit. Det var det också.

Här är det:

Kommer ni ihåg Hj? Jag har skrivit om honom här och här. Det är han som är  Hjalmar (hans mamma tycker det är OK att vi har hans förnamn med här). Sjukdomen han har är leukemi och han behöver, som H säger, få benmärgstransplantation. När man skall få det måste man få benmärg som på något sätt matchar ens egen, jag tror att det är ungefär som blodgrupper fast mycket mer komplicerat med många fler sorter att välja mellan. Man har 25% chans att få en träff på ett helsyskon. Hjalmar har fyra helsyskon och tyvärr funkar ingen av dem som donatorer.

Jag ryser när jag tänker på hur det måste ha känts för föräldrarna. Fyra syskon, ingen som matchade. Hur känner man då? Hur hanterar man det? Från att ha varit något som – FÖRHOPPNINGSVIS! – kan lösas inom familjen, så blir det ett helt annat typ av problem. Ett större. Plötsligt blir man beroende av andra människors hjälp, av andra människors hjärtegodhet. För det går att gå utanför familjen, det går att ge till någon man inte är släkt med. Man kan matcha ändå.

Då finns det benmärgstransplantationsregister – i Sverige finns Tobias-registret.

Det var när vi berättade för H att man måste vara 18 år för att vara med där, för att kolla om ens benmärg kan hjälpa Hjalmar, som hon skrev det här brevet. OK, hon kunde inte ge sin benmärg som hon hade tänkt – utan att ens veta vad benmärg är  - men hon kunde göra något. Hon vet att folk läser min blogg. Hon kom på något hon kunde göra.

Om man är 18-35 år är proceduren för att komma med i registret (och därmed eventuellt kunna bli givare till den som man matchar) gratis, läs här. En hälsodeklaration och ett blodprov är vad som krävs.

Om man tillhör de människor som inte får vara med i registret, kan man ändå göra något.

-Länka till det här inlägget?
-Gör ett eget blogginlägg och länka till Tobiasregistret?
-Skriv ut en av sidorna på Tobiasregistret och sätt upp på anslagstavlan påditt jobb?
-Tipsa friska 18-35-åringar om vilken insats de kan göra om de går med.
-Dela länken hit på facebook?

Vi blir så tacksamma för alla som vill hjälpa. Kanske är just du, som H skriver, rätt person att donera benmärg till en åttaåring, en glad en med ett härligt skratt.

Kanske är någon av dina vänner det?

Om du trycker på gilla-knappen nedanför det här inlägget så syns det för alla dina facebookkontakter att du ”gillar” det – alla kan se länken hit – kanske är någon rätt matchning för Hjalmar – eller för någon annan som behöver få en benmärgstransplantation. Gilla-knappen ligger längst ner i inlägget, nedanför ”Random Posts”.

Det är inte så att jag har problem med att fylla min fritid. Väldigt få flerbarnsföräldrar har det. Men ibland, ibland, ibland så rycker någon kreativ och handarbetsrelaterad tanke tag i en så starkt att man inte kan låta bli att ryckas hän, ryckas med. Så nu skall jag virka en katt. (Min mamma kommer att bli så glad.)

På hemsidan Hjärtekatten skriver Therese och Susanne så här om hjärtekatterna:

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

Följ länken ovan för att hitta ännu mer information och förstås mönster för den som vill vara med och virka. Vill man vara med kan man få rabatt på garnet, se hemsidan, men är man som jag en garnhamstrare av förfärliga mått har man redan något lämpligt hemma. Därför skall det bli en hjärtekatt, resultatet visas förstås här på bloggen.

Varför vill jag vara med i det här då? Jo, för jag har varit en av föräldrarna som har stått på ett sjukhus och slitits mellan hopp och förtvivlan. För att jag vet hur det känns när ens eget hjärta dör för att ens barns hjärta inte orkar. För att mina barn varit inskrivna på barnkardiologen allihopa medan läkarna väntat och sett att deras hjärtan fortfarande ser friska och starka ut. För att föräldrarna till de barn som orkar leva vidare och föräldrarna till de barnen som inte gör det har en sak gemensamt: Aldrig någonsin blir livet detsamma. Man behöver något att hålla i handen, någon som tänker på en. För att jag så otroligt gärna vill ge något tillbaka, ge något vidare, göra något för de som känner som jag kände, som går igenom vad alla hjärtebarnsföräldrar går igenom.

Nu blir ju det här en gåva till barnen. En tanke att något mysigt och mjukt, och lite pedagogiskt skall följa med hem från sjukhuset. Jag tror att det är en sådan gåva som är en gåva till ett barn men som också bevisar för föräldrarna att det finns folk ”out there” som bryr sig, som tänker på en – man blir lite mindre ensam.

Nej, vad sitter jag här för? Ner i källaren och välja garn är det som gäller.