jag: Ja. (börjar omedelbart demonstrera att jag förstår vilken dans han menar – för premisserna är ju uppfyllda. Det är extra coolt att erkänna när man får en sådan fråga)

A: (med sammanbitna läppar (jag vet att de vedertagna uttrycken att välja mellan är ”sammanpressade läppar” och ”sammanbitna tänder”. Men tro mig – det var sammanbitna läppar. A kan det.) ) Mm.

jag:  (dansar lyckligt)

A: Du! Mamma! Sluta nu. Jag vill prata med dig. Kan du låta bli att göra den när mina kompisar är här?

jag: (dansar) Haha! Är jag pinsam då?

A: Nja. Inte direkt det.

jag: (så paff att jag slutar dansa) Inte? Jag tyckte att det var givet att jag var jättepinsam då.

A: Jag kan hantera det. Alla har pinsamma mammor ibland.

jag: Men. Vad är det för fel då då?

A: När de frågar varför du gör sådär.

jag: Ja? Kan du inte med att berätta sanningen? Du får väl hitta på något annat då. Säg att jag har fått glädjefnatt.

A: Det är INTE att jag inte kan berätta sanningen. Utan det är NÄR jag berättar sanningen.

jag: Bra! Man skall alltid berätta sanningen.

A: Men när jag berättar sanningen – att du gör dansen för att du tycker att du har varit extra cool – då skrattar de jättemycket. För de tycker kanske att… du vet…

jag: Att jag ALLTID är extra cool?

(lång tystnad)

A: (med sådär märkligt sammanbitna läppar igen) Mmm.

jag: Jo. Kom igen nu.

E: TÄNKER inte.

jag: Men det är läggdags.

E: Inte läggdags. Hoppdags.

jag: Nej. Det är sent och man måste gå och lägga sig nu… (listigt) Och sovankan längtar efter dig.

E: Sovankan har FLYTTAT.

jag: Eh… ok… (i mitt eget tycke ännu listigare) eller så har den kommit tillbaka till din säng och ligger och längtar efter sin E? Vi kan gå och titta efter.

E: Jag kommer inte.

jag: Nä jag märker det.

E: Jag gillar studsmattan.

jag: Ja jag vet.

E: Jag ÄLSKAR studsmattan.

jag: Mm.

E: Jag älskar inte dig.

jag. Nänä.

E: Jag älskar inte sovankan.

jag: OK.

E: Jag studsar BRA!!!

jag: Jaa. Och länge.

E: Jag kan studsa hela alltid.

jag: Jag tror dig.

E: Och jag älskar inte sova.

jag: OK. Men jag älskar när du sover.

E: Jag älskar bara studsa.

jag: Men kom nu E.

E: (springer längst bort på studsmattan – gör en upptäckt och skriker lyckligt) Jag kan trilla ner här!

jag: Mm. Kom nu SNÄLLA.

E: Jag är kanske DUM.

jag: E! Nu! Är! Det! Läggdags!

E: Men jag måste inte.

jag: Jo.

E: Nej!

jag: (som om emfas skulle räcka där argumentation inte fungerat) JO!

E: NEJ!

jag: Jo!!!

E: NEJ! NEJ!! NEJ!!!

jag: (tänker) Nej!

E:  (automatiskt) Jo!

jag: Aha! Där fick jag dig allt! Nu måste du komma!

E: (tänker efter ett tag och ler sedan belåtet) Nej!

jag: Mrgrglgrmpflvakrmlkei!

E: Mamma är du arg?

jag: Jag håller bara på att bli galen.

E: Jag älskar min mamma. Min galen-mamma. Kom mamma. Du skall lägga mig nu. (går ner från studsmattan och tar min hand och leder mig in i huset)

Allvarligt. Treåringar. Tänk när hon var liten och vi bara hörde ihop hela tiden. Nu är det som om hon hoppar bungy-jump med navelsträngen. Nåja. Jag vann. Like a boss.

Och! Nu sover hon.

Och! Studsmattan är alldeles övergiven.

Och! Som av en händelse spelar M lite Kriss Kross på stereon:

This boss will make you jump jump. Uh-huh. Uh-huh. Jump. Jump.

Detta är alldeles för jobbigt så barnen har löst problemet genom att göra något ännu jobbigare: De tar av sig en sko och hoppar på ett ben till sin plats och tar sedan av sig den andra skon och parkerar dem.

Tja. Barn. Ni vet. De funkar så. Krångligt och hoppigt är bra i deras värld.

Denna enbenta balanskonst kan också användas om man vill gå in och ta ett glas vatten eller gå på toa eller något. Den lämpar sig kanske bäst för toabesök där den automatiskt tillhörande dansen blir allt intressantare ju längre tid det tar att skutta sig fram till toaletten.

Iallafall.

Idag skulle S gå med mig genom skolan – via H:s kapp-plats där jag skulle hämta hennes jumpaklädesväska – för att hämta E vars dagis ligger på andra sidan skolan. Och istället för att ta av sig skorna tog han förstås bara av sig en sko och hoppade de ca 40 m det är frågan om.

Han tog av sig bara en sko. Eller för att vara mer tydlig: en foppatoffel.

Hellre än att ta av sig en till foppatoffel – den lättaste skon i universum att ta av sig (delad förstaplats med träskor) – hoppade han fyrtio meter på ett ben.

En foppatoffel.

Jag vet inte om det här betyder att han är väldigt lat eller väldigt olat.

Men han är uppenbarligen galen på något sätt.

H: Mamma! Wow! Vad fint! Är det där din nya tunika?

jag: Ja…

H: Den var verkligen såååå fin. Jag gillar den.

jag: (snurrar runt som en modell) Tack. Ja den är ju lite blå och grå och så.

H: (med emfas) Och RUTIG.

jag: Ja, faktiskt. Rätt rutig.

H: Jag gillar den JÄTTEMYCKET!

jag: Synd att du inte kan låna den då.

H: Ja. Synd. Men -

jag: Men?

H: Ja, den är ju väldigt fin och så. Du kanske skulle – öh – spara den lite? Till ett finare tillfälle?

jag: Som morfars sjuttioårsfest menar du?

H: Ja, eller… eller till något helt annat. Som när vi skall –

jag: Ja?

H: Måla om lekstugan eller så.

jag: Aha. Något verkligt festligt sådär.

H: Ja! Något när man vill vara bekväm. Och kanske – rutig. Och så.

jag. Och kanske inte när dina kompisar kan se mig?

H: Exakt! Så tänkte jag. Den är så fin så jag vill inte att mina kompisar skall bli sådär – ja – avundsjuka som de alltid blir när du har dina sådär jättejättefina kläder.

jag: OK. Vi vill ju inte att någon skall bli avundsjuk.

H: Precis.

jag: OK. Jag kan ta en annan tröja idag.

H: Tja. Du vet. Om du vill…

jag: Om jag vill vadå?

H: Om du vill få krama mig hejdå utanför bilen så.

jag: OK.

Jag drar på en kofta över och vi går ut genom dörren.

H: Mamma du vet att jag har sagt att jag kan hjälpa dig att välja kläder eller hur?

jag: Tack för din gränslösa vänlighet och ditt stöd.

H: Tur att du har mig.

jag: Ja.

H: Som kan rädda dig från dig själv.

Det var när jag var på utvecklingssamtal om E.

Eftersom det här är min blogg och ingen kan hindra mig från det tänker jag ta några rader till att skryta om att hon fick massor av beröm för sina vänskaper och sin intelligens och fantasi och allt sånt.

Men. Det är inte därför jag brister ut i vilda paroxysmer varje gång jag tänker på samtalet. Utan så här:

Mot slutet av samtalet berättade dagispedagogen att E är bra på att plocka undan efter sig. När hon har avslutat en aktivitet går hon och sätter undan pusslet, eller rensar undan alla dockkläderna, eller vad det är innan hon går och hämtar nästa grej. Och då lutar sig käraste P, vår älskade dagisfröken, fram över bordet och säger:

-Jag tänker att det är väl så att det är för att ni har fyra barn. Så ni har någon slags militärdisciplin hemma som gör att alla automatiskt plockar undan. Annars skulle ni väl inte kunna hålla det så städat hemma. Eller hur?

Ja. Eller hur.

ELLER HUR.

Hur kan man lyckas ge en så totalt diametralt uppseendeväckande skrämmande fullständigt verklighetsvidrigt fel uppfattning till en person man träffar varje dag? Hahahahahaha!

För att vi har så enormt städat hemma liksom. Militärdisciplin. Liksom.

Hahahahahahahaha! Även här och nu när jag sitter vid datorn och skriver detta flabbar jag mig svettig.

Åh jag älskar Fröken P.

Men jag kommer inte att bjuda hem henne på middag.

Det faktum att det finns en person i världen som tror att vi har en militärisk kadaverdisciplin OCH dessutom extremt väldstädat hemma. Det faktum gör att vi aldrig kommer att bjuda hem henne.

Ja. Svart. Sorgens färg.

Sorgen syns förstås hos oss som sörjer. Den följer med oss. Den finns där. Är du uppmärksam kan du se den i blicken som blir lite fjärrskådande ibland. Ja. Så klart! För man är ju… liksom… aningens utmärglad – med en sorgesam air av intensiva känslor som aldrig får uttalas – mörk runt ögonen – med en hemsökt, lite spöklik uppsyn. Avstängd. Onåbar.

Ja. Så är det. I teorin. Bilden av hur den sörjande rimligen bör se ut… den bilden är så stark hos mig att jag ibland inte inser att jag själv har förlorat barn.

Jag tittar efter dessa så kallade ledtrådar om sorg även hos mig själv.

Så. Jag klär mig i svart. Men det har jag gjort sedan jag var tjugo. Många, många år innan Ansgar kom och gick.

Och jag är inte utmärglad (inte ALLS utmärglad, faktiskt, om man nu skall vara väldigt sanningsenlig), eller försedd med en sorgesam air. Jag är inte mörk runt ögonen (eller jo, ok, eftersom S vaknar halv fem på morgonen och vill umgås då, men inte av sorg).  Jag har intensiva känslor men uttalar dem ganska ofta faktiskt. Och jag ser inte hemsökt ut. Till yttermera visso tror jag att ytterst få människor skulle beskriva mig som avstängd eller onåbar.

Jag ser ut att vara vad jag är: en lagom tjock tant i mina bästa år, med livet fullt av barn och relationer och rätt mycket glädje faktiskt.

Och ändå sörjer jag.

För sorgen bor inte i det yttre, inte i anletsdrag eller beteende. Sorgen bor i det inre. (I början syns den. Chocken syns. Ångesten syns. Det som hör ihop med den första tidens groende sorg syns.)

Men nu. Nu har den bosatt sig i hjärnan och i hjärtat och det kan gå länge utan att den ger sig tillkänna. Och ändå finns den där.

Den finns alltid där. Osynlig men med.

Och jag inser att för mig är en del av mitt sorgearbete nu att lära mig att det som inte syns hos mig kanske inte syns hos dig heller. Dig som jag möter ibland. Dig som jag – utan att jag ens reflekterar över det – tar som en person som tillhör den ”stora majoriteten lyckliga människor” som aldrig har kraschat rakt in i råsörjande, pina och livsångest.

För det vi är med om, det som formar oss, det kommer förr eller senare att ligga mer i det förflutna än i nuet. Och då syns det inte längre. Inte på det sättet.

Och därför skrattar jag för högt och drar för många skämt och pratar för mycket med folk. Allt detta är karaktärsfel som man inte förknippar med den barnberövade modern. Och du kanske – jag vet inte, jag känner inte dig – men du kanske bär t-shirts i vildast tänkbara färger och tycker alldeles för mycket om amerikansk hiphop. Och ändå sörjer.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag att vi bär våra törnen allihopa. Något som skrämt dig för livet. Något som chockat dig i djupet. Något som skadat dig för alltid. Alla har inte förlorat barn. Men alla har förlorat något. Och alla kan vi gott gå en mil i varandras skor ibland så vi märker att vi alla är märkta av smärta.

Och när vi har gått en mil i varandras skor befinner vi oss plötsligt nära varandra. På samma plats.

Så när vi möts och jag skrattar för högt och du citerar Eminem, och vi byter några ord, så vet vi. Vi vet det som inte syns. Du har råkat illa ut. Jag har också råkat illa ut. Och har vi inte något annat gemensamt än det så har vi ändå det.

Inte för att älta. Inte för att sitta och bittra till ihop. Utan för att det som är djup i mig är djup i dig. Det som är livets obarmhärtighet har rört vid oss båda. Och där kan vi alltid mötas.

Eller, som Eminem skulle säga: ”God gave you those shoes to fit you, so put them on and wear them.”

INGEN.

För då kommer jag aldrig mer att få sjunga min egen version av Köppäbävisan när vi kör till skolan.

Jag tänkte jättemycket på hur cool jag hade varit då. Jag hade utan att sänka rösten eller väsa ”vi får ta det senare” eller bortförklara något, konverserat honom om de olika aspekter av blommor och bin och utan att väja för de lämpligaste barnvänliga termerna förklarat hela befruktningsgrejen.

Och – och här kommer själva poängen – jag hade uppvisat denna coolhet av helt och hållet genomideologiska och pedagogiska skäl. För att visa honom att föräldrar aldrig skäms för sina barn. De skäms inte för barnen och de skäms inte för frågorna som barnen ställer. De skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva sitt föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Man skäms inte för något som är relaterat till sina barn för barnen är det bästa man har. Det man är absolut stoltast över. Så är det.

Och allt det här tänkte jag på imorse.

Man kan nästan säga att jag mediterade över det.

För sedan, när jag hade gjort det, gick jag och handlade den här till H.

Och då var det lite bra att jag hade mediterat över den där gången tidigare. Att jag hade upprepat mitt mantra för mig själv: Föräldrar skäms aldrig för sina barn. Vi skäms inte för barnen och vi skäms inte för frågorna som barnen ställer. Vi skäms inte för att i offentliga sammanhang utöva föräldraskap på det sättet som barnen behöver. Vi skäms inte för något som är relaterat till våra barn, för barnen är det bästa vi har. Det vi är absolut stoltast över.

Så. Folkrockaren i mig kanske hukade sig lite. Men modern stod stolt i kön.

Och så tittade kassörskan på mig. Och på boken. Och på mig igen. Och hennes blick sade ”Har DU så unga barn att de kvalificerar som Bieberfantaster? Jag trodde du hade MYCKET äldre barn.” Och igen tittade hon på boken. Och på mig. Särskilt på de klädsamt gråa håren och de snygga rynkorna runt ögonen.

Jag funderade ett tag på om hon sålde åldersrelaterade kosmetiska lösningar.

Och sedan använde jag mig av mitt peptalk och min meditation. Och ifrån min meditation hämtade jag kraft och styrka och ork.

Och så sade jag: ”Den här boken är till mina barnbarn. Ringer du efter färdtjänst förresten?”

Men även för oss med mer klassiskt-glassiska normer är det ett ganska starkt kort det här. Ett stort förtroende vilken värderingsskala man än använder sig av.

”Du kan få hålla min glass.”

M: Vadå?

jag: Titta här! (visar kort)

M: (tittar) … (triumferande) Aha!

jag: Du ser! Det är det jag har sagt hela tiden!

M: Tydliga bevis!

jag: Japp! Färdigsnackat. Dags för action. Nu kör vi!

M: Öh… va?

jag: KOLLA på kortet.

M: Ja! Jag kollar på det. Och får jag säga en sak så är jag väldigt glad att du tog det där kortet. Det bevisar vad jag har hävdat hela helgen.

jag: Jaså du har hävdat det hela helgen? Ha! Det bevisar vad jag har hävdat i FLERA ÅR.

M: I flera år?

jag: Ja. Ända sedan vi flyttade hit faktiskt.

M: (lite rörd) I flera år? I förväg? Åh. Det VAR snällt av dig.

jag: Öh…

M: Tänk att du har sådan tilltro till mig.

jag: Jag har en känsla av att vi inte pratar om samma sak längre.

M: Jo!

jag: Tilltro? I förväg? Vadå i förväg?

M: Långt innan jag åt upp chokladglassen.

jag: Va?

M: Alltså i flera år. Det var snällt.

jag: Va??

M: Alltså jag åt ju upp all chokladglassen i fredags.

jag: Öh.

M: Och det här kortet BEVISAR att det inte bara var jag som åt upp den.

jag: Eh.

M: Kolla!

jag: (kollar en millimilliontedels minimikrosekund på kortet) Mm. Jättefint älskling.

M: KOLLA då!

jag: Men det här kortet bevisar ju något mycket viktigare än så.

M: VIKTIGARE! Viktigare än att jag inte gjorde slut på Ben&Jerrys?

jag: Du sade ju nyss att du åt upp all glassen!

M: Va? Öh? Nej! Kolla runt munnen säger jag.

jag: Men kolla inte runt munnen. Kolla UPPÅT. Kolla på taket. Taket är det viktigaste på hela kortet.

M: Det är ett kort på ett av våra barn. Och du vill att jag skall kolla på TAKET.

jag: Förlåt. Men allvarligt.

M: Ja?

jag: Det är ett kort på ett av våra barn. Och du kollar direkt ifall det finns spår av glass.

M: OK. Förlåt.

jag: Exakt.

M: OK. Jag tittar uppåt. På taket. Vad är det jag skall se?

jag: Det är FURU.

M: Ja. Det har varit furu alltid. Ända sedan vi flyttade hit.

jag: Och det är fult.

M: Ja.

jag: Så vi måste måla taket vitt.

M: Ja.

jag: JA!

M: Det skulle jag i och för sig kunna se bara genom att titta uppåt direkt. Jag behöver kanske inte ett foto av taket härinne för att se hur det ser ut.

jag: Men bilden bevisar hur FULT det blir. Man ser det på ett annat sätt här. Tänk dig samma bild med vitt tak!

M: Och vit glass!

jag: Glassen är kanske lite irrelevant i och för sig.

M: Vit glass är oftast väldigt god! Väldigt väldigt god. Kan vara vanilj. Kan vara vit choklad. Kan vara flädersorbet. Man vet aldrig. Inte förrän man har smakat. Det är som en liten present. Mm. Överraskning… Men det är ALLTID gott.

jag: (inte ett endaste dugg irriterad utan bara lite – jaja – ok. Visst. Lite lite lite lite pyttelite jätteirriterad. Asjättesuperbautaultrairriterad. Möjligen. Lite så.) (du skulle också vara irriterad) Mmm. (försöker fundera ut den mest dräpande formulering jag kan angående att vi kanske kan måla taket vaniljvitt)

A: (kommer in – tittar på oss – tittar på kortet) Aha!

jag: Vad?

A: Ser ni?

M: Du ser A – det var inte bara jag som åt upp -

A: Det här kortet bevisar det! E ÄR en vampyr! Det är ju det jag alltid har sagt!

M och jag tittar på varandra. Tittar på kortet. Tittar på A. Tittar på varandra igen.

Kära bloggläsare. Nu vet vi inte längre vad vi skall tro här hemma. Vad tycker du att kortet bevisar?