Hon hälsar för övrigt också att om ni har hört något om att hon tog S:s rättmätiga glasspinne idag så är det bara rykten och inget ni bör tro på.

De skall inte bara dö, de skall dö på det mest förnedrande sätt man kan tänka sig: de kommer att förvanskas till något de aldrig ville vara, få knappar påsydda direkt på skinnet och falska munnar kommer att broderas utmed hälarna på dem. Sedan kommer de att användas som handdockor, i dockteatersyften. Personligen kan jag inte tänka mig något mycket mer ovärdigt sätt att kila vidare, smärtsamt på alla plan.

Jag skrattar mitt mest filmskurksmässiga skratt, utan barmhärtighet eller sympati, och gläds istället åt att strumpkorgen nu är tom som en panduroshoppad åttaårings spargris. Moahahahahaha!

R.I.P.

Ni som eventuellt tycker att avgrundsgarvet möjligen var en smula överdrivet får gärna sortera en sexpersonsfamiljs strumpor i ett halvår eller så, så får vi se hur ni känner er när det är ni som är exekutionspatrull. Nästa strumpiska rensning sker till första advent.

H: (med stolt röst) Alltså A älskar mig. Han bara följer efter mig överallt och gör exakt samma saker som jag gör. Typ om jag går in på mitt rum och sätter mig och skriver, då sätter han sig bredvid mig och skriver. Och om jag går till badrummet för att snyta mig, då följer han efter mig och snyter sig också. Om jag leker med E, då kommer han också och skall leka med E. Och om jag går till köket och tittar på dig mamma, då komer han också och stirrar på dig. Han bara älskar mig helt enkelt!

A: (kikar fram bakom H:s rygg och säger med ett tonfall som vibrerar av uppbragdhet) Jag älskar inte dig! Jag håller ju på att IRRITERA dig, fattar du väl!!

H: (klappar A på kinden) Åh min jijji gujjebjoj, du e schå schööööt näj du vijj vaja pjecis som din stojasystej! Vilken gulli lillebjoj, ja, ojojojoj.

A: Men jag IRRITERAR ju dig! Du är jätteirriterad på mig!

H: Jag är inte ijjitejad, jag tycker du äj SCHÅ SCHÖT!!!

A: (går ilsket därifrån)

H: (till mig) Det är faktiskt inte alls svårt att irritera honom.

Den är skrämmande lik vanliga tidningar, med några söta undantag. Men jag fattar inte, så mycket tidskrifter har väl inte vi som dräller runt i huset? Men någonstans har hon fått en känsla för vad en typisk veckotidning skall innehålla. Varsågoda.

Ja, här kan man alltså få gissa om tidningen handlar om att göra tidningar eller om trädgårdsvistelse och uteplatser.

Men på sidan två får vi istället ett modereportage med den klatschiga rubriken ”Tycker du om snygga väskor? Kolla här!!!!!!!”
och så två modeller där den ena säger ”Jag vill också ha en sån väska!” och den andra ”Men varför inte jag?”

”Vad är din helg utan något gott att äta?”

”Tycker du om djur eller? I så fall gillar du den här sidan!”
och i hundarnas pratbubblor står: ”Måste skynda!” ”Vad tittar alla på?” och ”Skall bli skönt att komma hem.”

Jag gillar tidningen men skulle verkligen vilja veta var inspirationen kom ifrån.

När jag kom till dagis’ Vikingaloppis var golftrollet redan sålt.

Istället köpte barnen i princip allting annat som fanns att köpa där. Tidningar, böcker, mjukisdjur, en arbetsbänk (yes, really), kläder, väskor att bära hem allt i, tändsticksaskar, tvålar, bullar, en pipmugg, ett servettställ, två glödlampor, femton kverulanta lejon, en sjungande giraff, en polisstation och några gamla morföräldrar – nej, ok, det var ingen som sålde gamla morföräldrar.

Men konsumtionsivern var påtaglig. H köpte till och med en grej som vi haft med dit.

Och så har vi ju fyra barn. Barn som river ner ens morgontrötthet som att den vore en barriär på vägen till ett godisparadis. Barn som tar ett språng direkt från drömmens dimmor till frågor om livets innersta mening. Det är som en alternativ koffeininjektion, rakt in i blodströmmen.

Man piggnar till väldigt snabbt och dåligt morgonhumör är det inte frågan om – man hinner liksom inte – om när man väcks till ackompanjemang av charmanta frågor om vem som är starkast, Stålmannen eller Blixten McQueen, eller om man tror att det går att äta så mycket köttbullar att man faktiskt förvandlas till en och om ens hår i så fall blir spaghetti eller strimlade morötter.

Imorse skulle dock inte ens de mest spännande filosofiska funderingar ha fått mig på banan. Imorse hade föregåtts av en natt med mardrömmar från H, tidigt uppvaknande från S, nattligt spelande av stereo från A och något slags tandsprickningsfenomen från E. Rätt lite sömn med andra ord, så imorse var jag så trött att jag tågade i en studenttidsliknande dimma från tandborstning till påklädning till jumpapåsepackande (och det är inte ens någon som har jumpa idag). Jag var så trött att jag glömde kaffet på flera ställen. Det säger rätt mycket.

In i min morgontrötthet och ut ur den vävde sig E, hela tiden på väg mot nya äventyr. En strumpa i ena handen och en napp i håret, på väg mot docklek eller legohaveri eller något annat spännande. Våra vägar möttes flera gånger i gryningsdimman och varje gång log hon så uppmuntrande mot mig, kramade mig och pussade mig. Det var som att hon instinktivt förstod att där var en som var trött, som behövde mycket uppmuntran och förståelse för att inte börja gnälla.

Det var inte förrän vi satt i bilen på väg till dagis som det slog mig – det borde väl vara tvärtom? Jag som försöker få min tvååring att sluta gnälla. Inte en tvååring som spontant och utan instruktioner går in för att peppa sin närmaste fyrtiotvååring tillika mor att med ett leende klara morgonen?

Nåja, hon lyckades iallafall.

Så här glad. Efter två timmars sömn.
Krävdes ett underverk, eller en tvååring.
Vilket eventuellt är samma sak. 

Det är på A:s utmärkta dagis och anledningen är enkel: de som nu slutar dagis i vår, gruppen Vikingarna, fick frågan av sina fröknar om de ville göra något speciellt innan dagis slutade. Man var väldigt ense om att man ville gå nerför hela den 300 meter långa gatan och äta på pizzerian som ligger där. ”Hur skall vi få pengar till det?” frågade de pedagogiska fröknarna, och gruppen valde att ha loppis.

Alla barnens familjer har skänkt olika saker och vi skall väl också sluta upp mangrant och köpa saker.

Idag på förskoleklassprovdagen träffade jag E:s mamma (E är A:s bästa kompis, inte min E alltså) och hon berättade att E, liksom A, gick in på sitt rum och valde ut ett flertal saker att skänka bort. Sin lyftkran, till exempel. Och, berättade E:s mamma lyckligt, så har E äntligen bestämt sig för att skänka bort sitt väldigt fula golfspelande troll i porslin och hon berättade om glädjen föräldrarna kände när pojken kom till denna estetiskt kloka slutsats.

Jag berättade om hur A gick in på sitt rum och valde ut ett flertal av sin lillasysters saker som han ville skänka bort. Han är helt säker på att hon gärna vill sälja dessa saker och vi fick gå och sålla i hans påse när A gått och lagt sig. Men en hel del annat hittade vi också här hemma, så en hel del frycklundska saker finns även till försäljning.

Imorgon är det loppis som sagt. Och A är salig, för han vill köpa den där lyftkranen. Den är tydligen en meter hög och radiostyrd, o, under över alla under. Tyvärr är inte A den enda spekulanten, det finns fler som visat intresse. Men A är inte jätteledsen för det, för han har en plan ”Om lyftkranen är såld har E ett golftroll som jag kan köpa istället!” förklarade han köplystet för mig.

Så nu vet ni varför den förfärande domedagskänslan sprider sig i min kropp. Det är min estetiska själ som redan på förhand förfasar sig.

H firade för tre år sedan genom att kräva nya ”skolflicke”kläder, kommer jag ihåg. Vi gick ut och åt glass och pratade länge om hur stor hon blivit.

S grät – för två år sedan på denna dag – över att han fick gå tillbaka till dagis efter prova-på-dagen, han såg sig som skolpojke direkt. Den ”läxbok” som barnen hade fått för att rita en bild från sommaren, fyllde han med bilder från sommaren i ett överambitiöst nit som – om jag får uttrycka mig eufemistiskt – inte har hållit i sig vad gäller läxorna.

A speciella sätt att bemöta denna dag var detta: för första gången sedan han föddes för snart sex år sedan så såg jag honom blyg. Kanske var det utsikten att vara stor, att få ett nytt sammanhang. Eller så var det bara det att det strulade lite med fruktutdelandet precis när det var hans tur. Sådant kan få den bästa att vilja krama sin mamma lite när allt är nytt och främmande.

Idag gläds jag åt att alla barnen lär sig och blir större och mognare för varje dag som går. Och så gläds jag åt att de går på Skolstaskolan, världens i särklass bästa skola. Hur många andra skolor börjar med att lära alla barn värdegrunden/skolsången, där de fyra första raderna är:

Jag är unik och värdefull
omtyckt och uppskattad för min egen skull
Du och jag är inte lika
men olikheterna, de gör oss rika

I de orden finns mycket levnadsvishet, en klokhet som genomsyrar allt de gör och gör att eleverna lär sig för livet.

Det är fint, med den skriftliga ursäkten. Men jag hittar i hans stavfel en liten påminnelse till mig själv också,  (att det kan vara ”fy” och ”förlåt” på samma gång) – Det är inte ens fel när två träter, inte ens när en är barn och den andra är förälder. Man kan alltid bli bättre på att hantera sina barns vredesutbrott. Alltid lär man sig något.

Idag har jag lärt mig att man även i ett stavfel kan hitta något att lägga på minnet.

Några välvilliga grannar kom förbi och hjälpte oss att vara publik. Så här ungefär var det (och ja, jag är lite stolt över den stora bilden i mitten, det är jag)–

Wish you were there, kära bloggläsare, wish you were there.