Dec 092013
 

A och jag gräver i julpyntslådan på jakt efter en specifik tomte. Vi hittar julstrumporna. A tittar längtansfullt på sin och säger att det snart kommer att komma många presenter i den.

För min del tittar jag på julstrumporna och tänker på alla andra singelstrumpor vi har. De vanliga. De som en gång varit en del av ett par, och sedan tappat bort sin partner i någon slags olycklig bad-timing-incident gällande tvättmaskinsomgångar och som sedan, mer eller mindre permanent, huserar i vår singelstrumpekorg (Ladies Night på torsdagar, Happy Hour 20-21). Jag suckar lite, inför dessa strumpvärldens olycksbarn, och tänker att julstrumporna är annorlunda. Någon slags andliga giganter, födda till ett liv i ensamhet och avhållsamhet, de har blivit strumpor i ett annat syfte. A higher calling.

Tja. Ni vet. Sådär helt normala associationer som man får av att se sina julstrumpor.

Precis som alla andra helt normala vuxna med tvättstuguansvar  får jag den helt naturliga och normala  idén att titta efter om hälarna och tårna är slitna på julstrumporna och att fundera på hur bra det är att vi är ett jämnt antal människor i familjen så att strumporna ändå bildar jämna par.

Ifall, ni vet, de skulle behöva paras ihop någon gång.

Helt normala tankar.

Inget konstigt med det.

A undrar varför jag skrattar så maniskt och jag förklarar, med stor värdighet, att jag tänkte på hur julstrumpor ändå är lite besläktade med helt vanliga strumpor, sådana där som vi parar ihop i tvättstugan. När jag ser hans blick lägger jag till ”Ja, och har på våra fötter, förstås.”

Han tittar på mig Länge. Eftertänksamt. Med nästan exakt samma blick som M ger mig när jag delar mina strumpfilosofiska tankar med honom. Och sedan ser jag ljuset gå upp i hans ögon. Klart. Skinande. Vackert som en soluppgång.

Ja. Jag ser det faktiskt hända. En glimt som tänds, en idé som föds. Redan innan han öppnar sin mun, när jag bara ser hans blick vidgas, anar jag det, känner mig rikt välsignad som har en son som har förstått livets väsentligheter.

Ja. Så är det. Redan innan hans ens öppnat sin mun för att tala vet jag det med absolut säkerhet: Han är som jag. Han har också en hjärna förprogrammerad för strumpmässiga associationer.

Och hans ord bevisar det bortom all tvivel.

Han tittar på mig och ler och säger:

-Ja, mamma, jag förstår precis. Och apropå det:  förresten har jag vuxit ur min julstrumpa i år. Jag behöver en ny, större.

That’s my son.

And the little Who stockings all hung in a row.
”These stockings,” he grinned, ”are the first things to go!”

 

Nov 092012
 

Det kan ha framgått här på bloggen tidigare – med tanke på att om man söker på ordet ”strumpa” så får man upp ganska många inlägg – att jag har en rätt specifik strumpfilosofi. Den går ut på att strumpsortering skall gå fort. Därför går jag ofta och köper strumpor tjogvis till barnen: 20 gråa par strumpor med spindelvävstryck till S – 20 rosa med blommor till E – 20 coola med bilar till A och 20 sofistikerade med muffins till H. Ni fattar. Då är det stor chans att strumporna finner någon att para ihop sig med och det är en god sak.

Ja – det är möjligen nördigt att ha en filosofi om strumpor. Men det blir så när väldigt många kvällar avslutas i deras sällskap. Ett trevligt sällskap och ett målinriktat. De vill bara rulla ihop sig med varandra så är de nöjda. Det är lite som att umgås med – nej. Det blir så billiga skämt på det sättet. Vi avstår.

Iallafall satt jag och rullade strumpor (jag har en filosofi om hur man skall rulla strumpor också – så att de tar så lite plats som möjligt – men vi kan ta den en annan gång) när S kom och tittade på. Sedan anförtrodde han mig med allvarlig röst:

-De gråa strumporna med spindelväv på är mina favoriter faktiskt.

-Vad kul att du gillar dem.

-Fast ibland – även om det ligger tre fyra par av dem i min låda – så tar jag andra strumpor. Till exempel de svart-vit-randiga med oranga stjärnor.

-… OK.

-För att – ja men du vet – de var ju mina favoriter innan jag fick spindelstrumporna.

-Mm.

-Och jag älskade ju dem då. Och då tycker jag så synd om dem nu för de har ju egentligen inte gjort något. Det är bara det att jag har fått ännu finare. Så då tycker jag så synd om de där de ligger i lådan och vill bli valda så vissa dagar tar jag dem bara för att de inte skall bli ledsna.

-Det var ju lite fint faktiskt.

-Jaa! Och ibland tar jag till och med de fula från IKEA:s lekrum. För annars fattar de att de är fula och att jag inte gillar dem.

-Mycket altruistiskt av dig.

-Snällt alltså?

-Ja.

-Man vill ju inte vara elak mot sina strumpor! säger S med övertygelse.

-Jag förstår EXAKT vad du menar! säger jag.

Man hör M sucka från sitt hörn. Men S och jag, vi vet.

ALLA strumpnördar vet.