Mar 032014
 

A: Mamma, vet du vad katters superkraft är?

jag: De… ser bra i mörkret…

A: Nej! TRÅ-KIGT! Det är den här: De kan vara på flera olika ställen samtidigt!

jag: Mm.. Ja de är väldigt snabba.

A: Men allvarligt! De kan det! Titta här – Kevin ligger och sover i fåtöljen här och SAMTIDIGT är han ute och jagar något i vedhögen.

jag: (tittar ut genom fönstret. På fåtöljen. På min son) Eh… du vet att vi har tre katter som ser nästan exakt likadana ut, va?

A: Ja?

jag: Så det kan ju lika gärna vara Mini eller Kitty som är där ute. Eller hur?

A: TRÅ-KIGT! Du fattar väl att de är upptagna med annat.

jag: Som?

A: De har OSYNLIGHET som superkraft. Så just nu så ligger en av dem och rullar sig i din säng och den andra är ute och jagar möss i SKÅNE.

jag: Så därför kan det omöjligt vara dem ute i vedhögen?

A: De kan ju vara där också. Det är det man inte vet, eftersom de är osynliga.

jag: Eh… ok.

A: Allvarligt?

jag: Vadå?

A: Det är OK att det är Kevin överallt? Du tror på det?

jag: Det… kändes liksom bara enklast att säga ”ok”.

A: Men TROR du på det? Kan Kevin vara överallt? Och Mini och Kitty osynliga?

jag: (överväger för och nackdelar med olika svar när kattluckan svänger till och Mini och Kitty kommer in) Eh… nu är de inte osynliga iallafall.

A: Ah! Duktiga små katter! Var det skönt i Skåne?

jag: Men… vem är det… i sådana fall…  ute i vedhögen?

A: (följer min blick) Ah! SUPERKRAFTER!

jag: Eller så är det Pip. Han är också ganska lik de andra. På lite avstånd kan han se ut som dem.

A: Men mamma. Pips superkraft är ju att göra revolution i fattiga länder.

jag: Jag… visste inte det.

A: Så han är och gör revolution i ett fattigt land just nu. Ett fattigt land långt, långt borta.

jag: Jag… visste inte det.

A: TRÅ-KIGT! Man skall alltid veta allt. Annars blir man förvirrad.

jag: Jag tror att min superkraft är att vara förvirrad.

A: TRÅ-KIGT!

jag: Nej, jag vet inte. Det är ganska roligt att vara förvirrad ibland.

A: För att det är MIN superkraft att göra folk förvirrade och samtidigt tycka om att vara det.

jag: DÄR har du alldeles rätt.

A: Det är också min superkraft att ha alldeles rätt.

2013-10-02 07.40.22

 Mini och Kitty. Mini och Kitty är alltså de osynliga katterna som gömmer sig bakom Kevin,
som är katten till vänster på bilden. Och, förstås, till höger. 

Nov 162013
 

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.

När H föddes, i den där första babybubblan, tänkte jag: Nu behöver jag aldrig mer ha dåligt självförtroende. För jag behöver bara titta in i ögonen på den här lilla varelsen som älskar mig oreserverat, älskar mig för att jag är jag, älskar mig med hela sin varelse, för att bli säker och trygg i mig själv.

Och det funkade! Det funkade jättebra! I tre veckor. Minst.

För sedan växer vi alla till och de där ögonen som stirrat så varmt på en, stirrar nu kallt på en och undrar vad man håller på med när man lite hurtigt frågar om de är laddade inför filmkvällen. ”Nej, för vi lever typ på 2000-talet. VI är inte laddade. Våra MOBILER är laddade.”

Det här stod så klart för mig idag när en kompis till mig glatt noterade på facebook att hon gått från att vara ”världens bästa mamma” till att bli ”universums bästa mamma” och noterade att hon nu får ta i väldigt för att ta i vad nästa steg skall bli.

Plötsligt kunde jag känna mig glad över att jag anses vara ”Enköpings dåligaste mamma” för att det är ju en så väldigt lokal seger. Lokal och trygg liksom.

Och sedan skrev jag till henne att min formella titel nog egentligen är ”Enköpings jävla dåligaste mamma” och att det är sånt som händer.

Jaja. Ni vet hur det är. Man kan inte vinna alla tävlingar. Och just tävlingen om ”universums jävla dåligaste mamma” känner jag att jag inte vill vinna.

Och när jag skrev så där så gick hon förbi datorn, hon, som för snart tio år sedan tittade på mig med den där dyrkande blicken, den som bara var kärlek, som bara var ”du är mitt kosmos, mitt hem, mitt allt”. Hennes ögon nådde min datorskärm, och skannade vant av den.

Hon fnös.

-Mamma. Allvarligt. Kan du INGENTING om hur man säger med ord? Fattar du inte – vaheterre – GRAMMATIK?!

-Eh… jag trodde att jag fattade grammatik…

– Mäh! Så där SÄGER ju ingen!! INGEN säger att du är Enköpings jävla dåligaste mamma!!! Man säger ”du är Enköpings dåligaste jävla mamma” – det är SÅ  man säger! Pfssssch!

Med en axelryckning avfärdar hon mig och hela mitt ytterst begränsade kunnande om vaheterre grammatik, och sveper förbi mig och ut.

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.