Det betyder så oerhört mycket att folk kommer ihåg honom. Ett par kompisar hade varit vid graven med blommor idag, det finns så många som inte räknar med honom (och det är väl inte så

konstigt på sätt och vis) men det värmer så väldigt mycket med de som gör det….

Vi var uppe vid graven idag med två små fåglar (som man kan sätta fast i en gren och som H bestämde var de skulle sitta) och blommor. Det känns väldigt konstigt att det inte springer omkring en kaxig treåring härhemma…fast kanske springer han omkring ändå? I babyvakten varje kväll hör vi H prata sig till sömns och ofta uppfattar vi att hon pratar med någon ”HEJ! Titta fina klänningen! Titta lampan fin, titta Morris-boken” och så vidare. Förmodligen pratar hon med Storapan, Bajsdockan och Pippidockan. Men kanske inte?

Vi var också och hälsade på hos H:s gamla dagmamma och där finns ju en tjej som är född i oktober 2002. Tittade på henne och tänkte på Ansgar, det kändes skönt att få träffa en nybliven

treåring denna dag… men det är konstigt att inte sorgen blir mindre med åren. lättare att leva

med kanske. Men nästan större tycker jag.

Nu lever vi med i dagarna som blev Ansgars liv. På lördag är det tre år sedan han dog. På Lucia är det tre år sedan vi begravde honom. Det är sorgens tid (och jag är glad att H:s födelsedag kommer INNAN den).