En av de jobbigaste sakerna med att vara flerbarnsförälder är att man måste oroa sig för så många samtidigt, så man kan liksom inte koncentrera sin oro…H har kombinerat sin vanliga krupphosta med en annan hosta och tillsammans ger de ett riktigt otäckt och oroväckande resultat, som skrämt vettet inte bara ur mig utan ur personal på kruppjourtelefonen och barnakuten på Ackis. De senaste två nätterna har hon och jag gjort tre resor in till Ackis och till sist bestämde de sig för att betapreda bort kruppen så att hon ”bara” har den andra hostan, vilket iallafall är något mindre otäckt – och så det faktum att de undersökt hennes lungor etc så noggrant och sagt att det inte är farligt och inget att vara rädd för – men ändå är sådant som jag inte bara kan slappna av när jag hör.

S spyr fortfarande efter sin magsjuka, någon gång om dagen blir det. BVC-tanten här tyckte att vi skulle komma in och ta prover, vilket är sådant som jag går i taket av, men min privata snälla BVC-sköterskekompis trodde bara att det var tarmarna som inte riktigt tålde att övergå till vanlig mat så himla lätt.

M är förkyld och inte lite förkyld heller. Han låter också otäckt men har iallafall vuxet förstånd nog att ta medicin och att liksom bryta hostningarna då och då.

Själv är jag mest bara trött. Ligger vaken hela nätterna och tänker på allt som kan hända, allt som kan gå snett.

Tror att detta är en effekt av att vara ”änglamamma”. Man får aldrig riktigt slappna av, för man vet att det där oväntade, som det är 0,1% risk att det händer – det händer faktiskt ibland. och man vet det liksom i själen, det har bränts in i ens medvetande så man kan aldrig aldrig slappna av….hjälp!

Nåja, även detta skall väl lindras med tiden. Säger de som varit med.