Jobbet åkte till Paris och jag var med – det var rätt motvilligt kan jag säga, kände INTE för att lämna mina barn. Men jag såg det som en utvecklingsgrej (för mig) och åkte iallafall. Det gick!

Paris var trevligt för jag har trevliga kollegor och det blev roliga dagar. men därmed inte sagt att jag inte längtade hem. Jag delade rum med den andra småbarnsmamman (vi åkte hem efter tre dagar, alla andra stannade en extra dag som jobbet bjöd på om man ville det) och vi ringde troget varje kväll och varje morgon.

H hade krupp av någon slags light-variant när jag var där och det kan man ju oroa sig massor för när man är långt borta hemifrån (nu har hon en heavyvariant som jag inte alls gillar med pipande andhämtning och grejer) men för övrigt förflöt tiden bra. Jag fick gjort en massa bra saker som jag ville göra och vi fick pratat om bra grejer på jobbet.

Jag kom hem mitt i natten och tänkte att de reagerar nog inte så starkt imorgon bitti utan då blir det nog ”jaja, morgon som vanligt” men när morgonen nalkades och jag gick in till dem så slog H upp ögonen och sade ”Åh! Mamma är hemma! Du har jobbat klart! Du ville komma hem till H:s hus! Jag skall ligga på din arm och vila!” och S som ju inte pratar så mycket med ord ännu, kramades superhårt och ville inte släppa mig på hela morgonen. Härligt var det!