apr 112006
 

Världens mammigaste son och jag for iväg för att inskola honom på dagis. Ett nytt dagis, nystartat, men med (för dottern) gammal och invand personal. Såg fram emot att få se min supersociala dotter bland sina kompisar och visste redan innan att sonen skulle bli sittande hårt tryckt emot mig och gråta så fort någon tittade på honom.

Vi kom till dagis. Vi klädde av barnen. Sonens inskolningsfröken (som en gång i tiden varit dotterns inskolningsfröken) tog emot honom. Han grät en skvätt. Hon satte ner honom på golvet – han kröp raskt iväg till leksakerna och började greja med dem.

Dottern satt under tiden hårt tryckt emot mig i min famn och vägrade att lämna mig.

Barn är rätt så intressanta.

Dag två lekte mammagrisen glatt med andra småkillar, och grät bara en gång – när inskolningsfröken lämnade rummet….

Dag tre satt jag i fikarummet och läste Allers från 1994. Jo, då hade också dotterns kris löst sig, hon hade fått börja inne med de stora barnen och det var så oemotståndligt intressant att inte en gammal mamma förslog så mycket….

Dag fyra var jag ute och gick med en annan inskolningsmamma och dennas pudel Brutus.

Dag fem var jag inte ens där.

Och nu verkar allt bara flyta på. Personalen säger att de inte haft lika lätt att skola in någon sedan dottern började där – hon som andra dagen sade till mig ”mamma köra bilen, H leka barnen, hejdå.”

Fantastiskt.

Han måste ha varit understimulerad hemma. Bevisen? Ja, dels är det ju den stora kärleken till dagis. Och dels är det alla små framsteg som han plötsligt uppvisat….igår hade han ett ord för äpple (som dagis ger som morgonfika) – Bappele, sade han flera gånger nöjd och belåten och kastade skivat äpple i golvet här hemma….idag åt han själv med sked ur tallrik…..han har börjat hitta på internskämt och skrattar så tokroligt när man fattar dem…..

och så har han börjat duka bordet här hemma! Vi har ett skåp med plasttallrikar, plastglas (ett märkligt ord), plastbestick etc. Nu, om man vänder ryggen till S i några minuter, så är han där och dukar fram på vårt matbord. Man kan finna den yttersta kanten (som är så långt han når) belamrad med åtta små plasttallrikar, skålen med Tomtebobarnen på, fyra plastglas i olika storlekar och så lite plastbestick av uddakaraktär….detta måste ju vara en naturbegåvad (men kanske, öh, extra kreativ) inredningsdekoratör.

H mår bra av de stora barnen också. Harmoniskt värre är det med andra ord. Och hon har blivit så vårdande så det nästan är komiskt.

Jag var lite sjuk i lördags. Hon gick in i köket, hämtade en sked, låtsades tappa upp medicin från knappen på vårt tv-skåp, kom med skeden, jag fick svälja, så gjordes det hela om och om och om igen. ”Du blir snart frisk nu,” sade H, ”nu mår mamma strax bra,” lugnade hon sin (inte alls oroliga) lillebror och far.

ja, det är härligt med ens barn!!!

Och så för lill* Hoppsan då? Ja, vi väntar bara på att även familjens barnafader skall bli frisk så att namnförhandlingarna kan börja äga rum….

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.