När jag var student, typ ,så var jag i det närmaste en expert på att spara ögonblick. Fina tillfällen, när folk sade något fantastiskt bra (”åh, vad jag önskar att det FANNS folk som du”, sade en kompis till mig en gång) , eller när något kändes så där totalultimat – någon sade något som var som en rubrik på hela deras karaktär(”jag kanske har dålig moral, men jag har god smak”), eller en kompis fick ur sig något som var citatboksmässigt (”alkoholromantik är den enda sanna romantiken”), eller så. Det är klart att komplimanger man fick, särskilt sådana som inte var uttänkta nu-skall-jag-säga-något-snällt-komplimanger, de fick alltid mycket uppmärksamhet av mig…

Jag kunde spara dessa ögonblicksbilder som ädelstenar – ta hem dem, titta på dem, vända och vrida på dem och se hur ljuset reflekterades i dem vid olika tillfällen och i olika belysning – så småningom trä upp dem på ett pärlband av minnesbilder. Och jag höll hårt hårt hårt i dem.

Nu har jag barn! Barn! Som jag ju bryr mig mycket mer om än någon annan, oavsett dessa andra personers allmänna värde i mitt liv. Men på något sätt har jag tappat förmågan att sådär totalintensivt spara minnesbilder av ultimata saker som de gör…(kanske är därför jag bloggar? för att försöka spara det jag kan?)

Beror det på, tror ni, att det blir så många ögonblick när man har barn? Att livet är så uppfyllt av dem att man inte rimligen kan komma ihåg alla? Att tiden inte räcker till att ”ädelstensgranska” roliga och smarta saker som de har sagt? Eller beror det på att man är så trött hela tiden? Iallafall känns det trist att man inte kan komma ihåg allt. Känns som ”bortkastad träning” att i alla dessa år ha gått och gjort mentala fotoalbum och nu inte komma ihåg mer än hälften…

Här är iallafall några pärlor från det senaste dygnet.

Igår kväll när jag satt i min stora fåtölj kom S på att han kunde leka tittut med mig. Så han stod bakom fåtöljen och stack fram huvudet på ena eller andra sidan och sade ”TITTUT!” jätteglatt. Han var så nöjd med sig själv så han skrattade hela tiden, vilket ju avslöjade vilken sida hans ansikte skulle dyka upp på. Inte för att det förminskade det roliga/härliga i det hela, det var så himla gulligt att se hur k u l han (och jag med) hade.

Imorse vaknade S ledsen (tror att det är en ny tand på gång, men det kan förstås – man kan ju alltid oroa sig – vara något läskigt med den frakturerade armen) och H sade, nästan i sömnen ”såja, S, mamma kommer snart, mamma sover men H är här, ingen fara, lägg ner dig, du kan sova lite, såja såja S” och började sedan sjunga Blinka lilla stjärna som vi brukar sjunga på kvällarna. Så himla gulligt och omtänksamt.

Ikväll efter middagen så fick Hs fantasi hur mycket spelrum som helst. Först hittade hon ett gosedjurslamm och bestämde sig för att det var hennes lammunge Pontus. Så rotade hon fram en docknappflaska och skulle sitta för sig själv och mata Pontus i ett litet hörn och klappa honom och sjunga Bäbä, vita lamm för honom och gosa. Ingen annan fick klappa Pontus heller, men när S blev trött och började gråta gick hon och erbjöd honom att klappa Pontus. Som tur var ville han det!
Så fick man bara kalla henne för Lisa för det heter ju Pontus ”matte” i Barna i Bullerbyn”.