När jag kom till dagis för att hämta barnen idag, så möttes jag av en fröken som ville ha ett allvarligt samtal med mig – om S. Jag blev raskt väldigt orolig och målade upp ett flertal nattsvarta scenarion för min inre syn – alla svartare än verkligheten, även om verkligheten inte är rolig för en liten kille.

Visar sig att S gick och bar på en leksaksbil och snubblade på en mattkant, fick handen  under sig, grät en skvätt. De tänkte inte vidare på det förrän de upptäckte att han inte stödde sig på höger handen, inte använde den alls och grät om man rörde vid den.

Han var dock så glad och lekte så förnöjt när inte handen var ”aktuell” (han undvek att ta saker med den) så de ringde inte mig eller så.

Jag lade märke till att S böjde sig ner för att ta upp en leksak och omedelbart undvek allt som innebar att han använde högerarm, och fattade beslutet att fara in till Barnakuten.

Lämnade hem H till min man och for in. S var så glad och nöjd och lekte glatt (med vänsterhanden) med alla leksaker men högerarmen ville bara hänga rakt ner. När jag erbjöd mitt finger att ta tag i kunde han dock ta tag i det…

Vi fick alvedon och en läkare som sade att det var inte så troligt att det var något men klokt att åka till röntgen ändå.

Vi röntgade – och det var en fraktur!!! Stackars kille! Så nu är han gipsad och skall vara det i tre veckor.

Han älskade att bli gipsad. Tre sjuksköterskor och en mamma som alla visade full uppmärksamhet och skojade och grejade med honom. De sade att det var längesedan de hade haft en så glad patient. Och han var verkligen jätteglad – men det märktes att alvedonen hjälpte upp humöret också….

Min stackars lillekille! Tänk vad hårt livet kan vara. Tre veckor i gips, vet ni…det är mycket det.