Så var det dags för könsultraljudet idag. M var sjuk så jag for själv. Det var en spännande resa, även om resultatet av undersökningen inte spelar så stor roll för oss. Och det är väl på sätt och vis en del av vitsen, att vi för en gångs skull skall göra en ultraljudsundersökning där resultatet blir bra vad det än blir, så att säga.

Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med… men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.

Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet….nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja ”lära känna” individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som  man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.

Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).

Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)

Nyfiken? Du får väl vänta och se……eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända…