Jag har kommit på ett betecknande sätt att beskriva skillnaden mellan mina barns personligheter. Den visar sig som tydligast när de håller på med sådana här klossar som man skall passa in i ett lock – ni vet fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål, runda i runda etc.

När dottern, som ändå är ett år äldre, skall göra det så testar hon med klossarna i alla hål tills de åker igenom. Hon tycker också att det går mycket fortare om man plockar bort locket och bara stoppar i klossarna direkt i lådan. Hon vill att det skall gå fort och effektivt och så vill hon ivdare till nästa aktivitet, förhoppningsvis mer social. Redan när hon var nyfödd var hennes stora fascinerande drag de stora retoriska gesterna som hon gjorde, som hämtade ur en handbok i klassisk retorik.

När sonen plockar klossar gör han det systematiskt och noggrant. Han håller klossen i handen länge och tittar på hålen. Sedan sätter han försiktigt ner klossen i rätt hål. Han tar också av locket ibland, men mest för att han tycker att klossarna inte behöver vara i lådan – det viktiga är ju att passa in dem i rätt hål. Han trivs utmärkt väl med att sitta och klura på sådana här små tekniska frågor. Redan när han föddes sade vi till folk att han verkade vara en liten prudentlig professorstyp och något av den personligheten kanske man kan skönja i honom nu. Eller iallafall den noggranna ingenjören….

Igår var vi på Kolmården med kusin A, hans kompis O och deras föräldrar. Barna var överlyckliga, massor med djur att titta på (pingviner och apor är de djur vi pratar om mest här hemma, men även klappzoot verkar ha satt djupa spår) och väldigt väldigt lyxigt för mig, eftersom As snälla föräldrar tog ifrån mig allt ansvar för att lyfta och springa efter etc. Så jag levde härligt liv – jag fick både vara tillsammans med barnen (och diverse trevliga vuxna) och slippa allt som gör ont i ryggen!

Kamphundarna då? Äsch, jag stoppade bara dit dem av alliterativa skäl