Idag var vi på det läskiga hjärtultraljudet, det som skulle avslöja om bebisen i magen har Ansgars hjärtfel. Det var inte någon särskilt uppvisningsvillig bebis, den lade ständigt sina armar och ben i vägen för ul-givaren, men doktorn hann se att Ansgars hjärtfel inte finns hos bebisen (än).

Det här är ju ingen hundraprocentigt säker sak – bebisen kan mycket väl få hjärtfelet innan förlossningen och det vet man inte om Ansgar hade så här tidigt (fast eftersom hans hjärtfel var så grovt är det troligt att det hade synts i v 29) – men det känns alltid skönt att höra att något är bra.

Imorse var jag så förfärligt nervös så jag höll på att gå åt. Förutom att ringa och skälla lite på Viasat så kom jag bara på en sak att göra, och det visade sig också vara ett mycket bra val – åka de nio milen upp till Ansgars grav och plantera lite blommor och ”prata lite”. Det kändes toppen att göra det, kändes som att det passade in. När jag skulle gå sade jag ”jag är glad att du finns” – och det var skönt att få säga det också. ”Jag är glad att du fanns” tänker jag också ibland, men det är liksom en annan typ av tankegång då.

Vad kan jag berätta mer? De hemmavarande barnen har kommit på en rolig lek som är någon slags skratt-tafatt. De springer efter varandra och när de sedan får tag på varandra måste de skratta och skratta och skratta. Det är rätt härligt faktiskt.

S har upptäckt att han kan klättra upp på (och faktiskt, glädjande nog för den ömma modern, ner från) en pall, en låg pall vill säga. Så det gjorde han hela kvällen och ville ha applåder för. Mest tittade han efter storasysters applåder. Men hon ville också klättra upp på pall och få applåder, det kan man förstå, det var längesedan så enkla tricks funkade för att hösta in beröm för hennes del =)