Tant på affären, böjer sig över A: Åh, så söt man kan vara då! Hur gammal är en sådan här liten?
Jag: Snart åtta veckor.
H: (vill markera att hon också är där) Jag är sex år.
Jag: Tre år, menar du.
H: Två år menar jag. Det är min lillebror, A! (klappar fint, som alltid när det finns publik) (som nästan precis alltid, faktiskt, om jag skall vara ärlig, hon är aldrig elak mot A)
Tanten: Vad duktig storasyster du är då! Tänk att du har en lillebror!
H: Jag har två lillebrorar. A och S. S är rätt stor men lillebror ändå. Sedan har jag en bror till. Han är ingen lillebrorar. Han är död. Han heter Ansgar. Han är död men han finns ändå för han pratar med mig på natten.
Tanten: Jaha. Jag har också en bror som är död. Han heter Sixten.
H: Pratar han med dig på natten?
Tanten: Ja, det kan man väl säga. Jag tänker mycket på honom på natten när jag skall sova.
H: Ja, jag tänker mycket på Ansgar också. (tanten och H förenas i en stund eftertänksam tystnad innan H går vidare till nästa viktiga ämne som är att sjunga bajsversionen av Små grodorna (skall inte återges på en familjevänlig blogg)).

Då smälter mitt hjärta till en liten pöl, dels av tacksamhet till tanten som svarade vettigt och bra och som till en vuxen – och dels av kärlek till H som tänker så mycket och är så klok.