Vi var uppe till Ansgar, hela familjen, i helgen. Vi tog dit gravlyktan och tände ett ljus. En konstig känsla att stå där med sina tre i högsta grad levande barn och tänka på han som inte får vara med.

H frågade när vi kom dit:
-Men var är Ansgar?
-Han är död, så man kan inte träffa honom.
-Men var är han då?
-Tja (tvekar lite men drar igång tanken som jag dragit för barn hundratals gånger på mitt jobb – fast då äldre barn och så har det ju inte handlat om mina egna barn då) man kan väl säga så här att själva kroppen ligger här i jorden, under jorden, sover liksom, mysigt och varmt och gott som med ett täcke, fast att han aldrig vaknar – men själva Ansgar, den som är själva Ansgar, den tror jag lever vidare och då brukar vi säga att han är i himlen.
-Men var är himlen?
-Öh…däruppe.
H vinkar uppåt.
-Hej Ansgar! Jag älskar dig! Nu skall jag sticka en filt åt dig! Men först skall jag gå till bilen och åka hem. Hejdå!

Hejdå Ansgar. Vi kommer tillbaka till graven snart. Men var är du?