Idag är årsdagen av den värsta chockdagen i Ansgars liv, den dagen då han slutade andas. Också hans dopdag. Så en jobbig dag att ta sig igenom.

Inte lättare av att A:s kruppläkare skrämde upp mig rejält när vi var inne sist och sade att det var säkrast att han inte fick RS-viruset. Det är ju inte så lätt att undvika kanske, läste att 70% av alla barn får det under sitt första levnadsår.

Men trots detta har vi haft en härlig dag. Trädgårdspyssel när vi vintersäkrade trädgården, viktigaste projektet: grusa om vår totalsönderlerade uppfart – gruset räckte nästan. Sedan beskar vi lite buskar och grejer och lyfte lite trädgårdsmöbler (va? Gör alla andra det i september-oktober?) in i trygg vinterförvaring. S blev så ledsen att han storgrät när vi lyfte bänkar och bord. Stackarn. Undrar om han tror att vi skall flytta igen. H hjälpte mig att plocka en novemberbukett med blommor, jättefin blev den och inget vatten behövs =)

In för en snabb lunch och vila och ut igen. Lite mindre idylliskt än morgonpysslandet i och med att A INTE sov lugnt och tyst i vagnen hela tiden, att S mest försökte hitta sätt att bli blöt under galonisarna och att H anförde en anti-intagande-av-sandlådeleksaker-protest vars krav vi beslöt att tillmötesgå efter en kortare konferens.

Sedan in igen och bakade faktiskt pepparkakor, säsongens första .H var lite mer konstnärlig än vi andra och skar ut fina former med kniv. S körde stämplarmetoden och bearbetade bara degen med formen utan att trycka igenom så att man kunde lyfta ut en figur, det blev liksom stora degsjok med fina mönster. Vi bakade dem som de var och det blev vackert och nyskapande. Själv gjorde jag tråkiga grisar och gummor. Men de var lika goda. A valde att mest uppmuntra bakandet genom att ligga på golvet och rulla runt, mer eller mindre halva varv.

Önskar att det fanns pepparkaksformar som såg ut som alfabetets bokstäver, det tror jag skulle bli roliga pepparkakor. så skulle man känna sig tvungen att äta upp ett helt ord och alla vokaler skulle ta slut och så skulle man få stå där och panikbaka a och e  och o mitt i natten av pedagogiska skäl. Fast när O:na tog slut kanske man kunde äta upp mittdelen av o som en pytteliten hållös vokal. Ja, mycket finns det att fundera över. Och den här typen av funderingar kanske får den vane bloggbesökaren att förstå att här inte har sovits så mycket på sistone? Alldeles riktigt i så fall.

Kvällens aftonbön: inte rs-viruset, inte rs-viruset, inte rs-viruset, snälla snälla snälla.