A och jag for till Uppsala imorse. Det blir inte så ofta nuförtiden, synd på sätt och vis. Iallafall så tänkte jag att när barnbidraget kommer samma dag som det är Fettisdag och det dessutom är strålande himmel och blänkande snö (nåja, det var så när jag for hemifrån) så är det som givet att stoppa barnvagnen i bilen och ge sig iväg.

Varför gör jag inte det här oftare? tänkte jag när jag parkerade, lätt, centralt och (RELATIVT) billigt och drog ur min fina vagn med fina sonen iväg för att uträtta ärenden. Uppsala är lätt att uträtta ärenden i, jag hittar och vet var man hittar de bästa grejerna. Vi skulle köpa Pippiloggokläder på Åhléns åt S. H har ju valt att idolisera veka kvinnofigurer (hrrmmpf och andra fulare ord från feministmamman) i form av Disneyprinsessorna, S har valt den starka flickan Pippi som idol. Mycket klokt. Skall uppmuntras på kommersiellt manér. Hittade jättefina grejer åt honom och även slank det väg något åt H och något åt A. Det är ju barnbidragsdag…

Så blev det dags att hitta ny plånbok åt mig. Ni som har många barn har säkert också varit med om det stora problemet som jag brottats med i veckor: att hitta plånbok med plats för kort på fyra barn. Fann iallafall en, billig (hundralapp) om än inte särskilt spännande. Man vill ju gärna hitta den ultimata plånboken som skall dofta läder, ha många spännande små fack och samtidigt plats för bankkort, kontanter och även mitt eget körkort. Men detta var den enda i fyra affärer som hade tillräckligt plats för barnkorten. Och den blev ju mer vacker och spännande när barnkorten var på plats =)

Sedan fick vi fika. Det är ju fettisdagen. Normalt sett äter jag semla badande i varm mjölk, vilket jag inte tycker att man gör så snyggt offentligt, så jag brukar göra det hemma. Idag var jag dock beredd att caféanpassa upplevelsen genom att strunta i den varma mjölken och istället för varm mjölk runt semlan fick A välling. Vi var rätt nöjda med kompromissen och flyttade glatt in i nya plånboken, A fick den gamla att greja med (förresten vill S också greja med min plånbok när vi handlar. ”LÅNA PENGAR” säger han övertalande, som på träningsläger inför tonåren)

Då fick jag en deja-vu. Från förr, innan M, innan livet på landet, när jag bodde i Uppsala och varit och fikat på samma fik och sett alla Uppsalatanter som satt där med sin café au lait och bakelse och tänkt att när jag går i pension skall jag bli som dem: snygga, välskräddade dräkter, vällagt hår, stora taklägenheter i Luthagen, årskort på Stadsteatern och Upplandsmuseet, sitta och fika med liknande väninnor och fälla cyniska och bitska omdömen om kyrkliga, konstnärliga, politiska och övriga händelser. Jag såg fram emot denna ljuva pensionärstillvaro utan att grubbla så mycket över hur jag skulle finansiera den, om jag skall vara ärlig. Men det var som en dröm. Sedan kom den andra typen av dröm över mig, den där om man och barn, när M kom in i mitt liv. Och så blev det landet. Grabben i graven bredvid? Nej, för jag tror jag hör hemma här.

Nu, här, befinner jag mig betydligt närmare en annan pensionärstillvaro – en där dräkternas berömda tillverkare är ersatt av Hellyhansen och Graninge, där fikandet blir på varandras gårdar och årskorten blir på UL – men jag tror stenhårt på att de cyniska och bitska kommentarerna kommer att sitta lika säkert som i cafémiljö.