Dödensnacket fortsätter här hemma. Oroligt. När vi körde från dagis igår frågade H väldigt noggrant om bilen kunde hamna i diket, om man kunde köra av vägen och om man i så fall dog när man kör av vägen. I helgen röjde vi lite i trädgården för att hjälpa den framväxande våren på traven. H tyckte att det var jätteroligt att sopa undan gamla kvistar på t ex en kärleksört och se att det fanns nya ”babyblommor” längst ner längst in. Så hon bar bort alla gamla kvistar jag klippte av. Men så kom hon oroligt ”mamma, är det här döda blommor?”. Det är mycket nu. Det är mycket som är svårare att svara på än jag någonsin kunde ana.

Men det var inte det jag skulle berätta om utan en annan, rolig, bil-händelse. Vi lyssnar ju mycket på Astrid Lindgren-skivan med låtar från alla upptänkliga filmer och tv-serier när vi kör fram och tillbaka till dagis. Ibland glömmer jag att stoppa i egna skivor eller trycka tillbaka till radion och kör omkring och lyssnar (och sjunger med!!! pinsamt. Men så är det att blogga, man skall avslöja sina värsta sidor) på Pippi och Karlsson och Idas sommarvisa) och igår var det Linas sång om att inte vara uppvaktad som gick på cdn. ”Varför har jag ingen fästman, när det finns de som har två – varför får jag aldrig rosor och varför skall det vara så?”

H: Mamma, har vi någon fästman?
Jag: (diverse olika pedagogiska historiska romantikstrukturella utredningsrepliker far genom mitt huvud men jag väljer den enkla utvägen) Nej.
H: OK. (funderar) Men mamma, vi behöver ingen festman. Killar är ändå inte så bra på fester. Vi kan vara festtjejer du och jag! Och ha rosa klänningar och dansa och sjunga och ha fiskdamm hela natten!