S och jag var uppe till farfar imorse, med tidningen. Vi bor ju grannar och vi brukar leverera hans tidning nuförtiden, dels för att han skall slippa gå till brevlådan och dels för att få en pratstund varje morgon. Imorse följde S som sagt med. Det gjorde att promenaden tog något längre tid, för S har utvecklat en veritabel falkblick för smultron. Och det finns några ställen på vägen. Så mycket smultronplock blev det.

Några små smuliga pojkhandsvarma smultron fick sig även farfar till livs när vi väl kom fram. Och så tidningen förstås. S blev vild av glädje över att vara hemma hos farfar igen. Det är första gången någon av barnen varit med dit sedan farmor dog – jag har inte tänkt på det, men det har bara naturligt blivit så att jag har lämnat tidningen efter dagiskörningen och farfar har varit rätt mycket hos oss.

Iallafall så rusade han som en – ja, som en målsökande robot mellan alla roligheter som finns. Det finns en "glugg" under köksbänken där man precis kan stå om man är två och ett halvt, det finns en rolig fotpall till en fåtölj som man kan lägga sig på magen på och snurra, och så finns det förstås korten på H, S, A och kusinerna, och så ett helt obegripligt men underbart kort som är på S pappa år 1968 men som ser ut precis som S gör idag…massor med skojigheter med andra ord. Och farfar SKRATTADE – vilket härligt ljud – åt denna virvelvind.

Men helt plötsligt hejdade sig S. Var är farmor? begärde han. Farfar var tvungen att lämna rummet och snyta sig väldigt. Jag försökte förklara att farmor ju "blivit död" som barnen säger och därför inte kunde bo hemma hos farfar längre, för när man är död, ja, då kan man inte leva längre. Typ sådär. S tittade på mig innan han lade sig på fotpallen och snurrade igen.

-Finns inte döda?
-De finns, men man kan inte träffa dem.
-Farfar ensam då.

S blev fundersam. Vägrade att krama farfar när vi skulle gå – och jag som verkligen tyckte att det skulle ha behövts i det här läget…så funderade jag också. Här har vi gått och sagt "farmor är död" och läst böcker och pratat och förklarat men ingenstans har vi väl verkligen sagt rent ut att farmor inte bor kvar i sitt hus. Allt var ju så abstrakt när vi berättade – även när vi försökte konkretisera…

Senare på dagen ville han gå tillbaka. Jag antog att det var smultronen som lockade så jag erbjöd honom smultronen precis nedanför trappen. Men han gav sig inte. Fast det blev pappa M som gick med till sist, och H. Så kom de hem med rapporten att farfar hade fått världens största och längsta kram och en kärleksförklaring av S.