En god vän, som har en dotter som är sex, berättade häromdagen att denna dotter kallar henne för "M" – alltså M som i mamma, pappan kallas för "P". Jag har vänner vars barn ständigt tilltalar dem med "morsan" och "farsan". Jag har andra vänner vars barn tilltalar dem med betydligt grövre tillmälen (men då är barnen tonåringar). Själv envisades jag med att kalla mina föräldrar för deras förnamn när jag var barn. En av mina systersöner kallade sina föräldrar för "mamma + pappans namn" som för att låtsas att det var någon slags plastpappa. Men ingen annanstans, uti alla föräldrartillmäleanekdoter, har jag hört något som liknar min dotters uppslag: hon kallar M för "husse".

Första gången hon gjorde det blev M rätt full i skratt. Men så småningom anar jag (även om det förnekas) att han blev lite stött. Femtonde gången eller så tog han upp det till diskussion med henne.

H: Husse, kom hit!
M: Men du! Kan du inte kalla mig för pappa?
H: Nej, husse, det är uteslutet (har lärt sig ett spännande ord minsann – undrar vem som säger det med jämna mellanrum här hemma, på tal om glass, godis och "vara uppe hela natten"?)
M: Men jag är ju din pappa!
H: Ja, men du är Elis husse.
M: Ja, men inte din!
H: Men farfar är din pappa.
M:……ja…
H: Och när han kommer hit säger du ju "Här kommer farfar"  – fast han är din PAPPA.
M: (övertrumfad av denna logik) OK.
H: OK, husse.