H har börjat ridskola. Tyvärr började den klockan tre på eftermiddagen, vilket är hårda bandage för den som vaknar redan klockan fem och börjar längta och trängta. Hon har inte ridit mycket i sitt liv innan detta men hon har ridit med stor entusiasm.

Jag var i och för sig nästan lika uppspelt jag. Det är ju så fantastiskt otroligt roligt att göra något med sina barn som barnen bara älskar, eller som man misstänker att de kommer att älska. Särskilt om man har lyckats ordna det själv – och det var inte jättelätt att hitta en ridskola som tog emot elever när de fyllt tre..

Vi for dit i god tid. Väldigt god tid. Vi var som sagt rätt ivriga båda två. Men vi fick sitta och titta på lektionen innan. Det var stora barn som red utan att bli ledda på hästarna. ("Ridfröken" Marie säger att målet med den första terminen är att de skall börja vilja rida utan att en vuxen leder hästen). H tittade med stora stora stora ögon. Och längtade och trängtade ännu starkare. Jag är övertygad om att om längtan kunde förflytta berg, så skulle hon ha suttit på den vackraste av hästarna och piruettat runt med denna.

Det är en bra ridskola. Bland många andra bra uttänkta saker så har de tänkt ut att småbarn älskar att mata djur de älskar. Och att shettlandsponnies älskar att äta. Och att detta inte borgar för varken slanka vältränade hästar eller barn med alla fingrarna intakta. Så de skaffade ett gäng kaniner och har i en stor bur vid shettisstallet. Kaniner får man mata så mycket man vill. Shettisarna får man ge en morot via fröken. Så H och jag fördrev lite tid vid kaninburen också, men måste sedan tillbaka och titta på ryttarna.

Och så blev det äntligen vår kurs! Det var fem små tjejer, mellan tre och fem år, och diverse mammor (med varierande ridvana – jag har EN ridkurs från när jag var åtta eller något sådant. Det enda jag egentligen minns från den är att jag är allergisk mot hästar).

H tilldelades hästen Douglas. Han blev raskt hennes bästa kompis. Och hon lärde sig massor. Att "starta och stanna" hästen, att styra hästen och – att trava med hästen. (Då får alla mammor springa framför hästen. Det är också motion för en flerbarnsmor som inte hinner med så mycket dylikt). Travandet var det bästa. "Hur var det?" frågade ridfröken. "Guppigt!", svarade H med ett saligt leende. Efter ridlektionen fick man ta tillbaka hästen till båset och ta av sadel och allting och "kamma håret" på hästen. Och viska kärleksbetygelser.

Sedan åkte vi hem och efter en allergivänlig dusch och klädbyte, så blev det dags att berätta för beundrande bröder och fader vad "Jag och Douglas" hade gjort.

Nu har vi en ridtjej här hemma.