Ansgar föddes inte idag för fem år sedan, utan han dog idag för fem år sedan. Hans födelsedag är den 22 november och nu har jag gått igenom hans ”årsdagar” – en smärtsam process varje år men en som jag inte vill vara utan. Min Ansgar som jag inte får ha hos mig, som inte har en plats vid vårt bord eller en säng i vårt hus men som bor i våra hjärtan, han får de här dagarna, till reflexion, sorg, och stillhet.

På Ansgars femårsdag var vi uppe vid graven i Hökhuvud. Vi hittade fina saker, ett jättebra gravljus, en porslinskatt och fina blommor. Vi planterade och gjorde fint. I fem år har jag haft en son. Fast i fem år har jag varit utan honom också.

Under de här dagarna har jag varit på semester från jobbet, eftersom jag ändå inte får så mycket bra saker gjorda när det är de här dagarna. Men stillheten har inte riktigt infunnit sig, det har varit syskon som varit sjuka, bilar och annat som krävt tankeverksamhet. Det har känts rörigt och svårt att få vara i den meditativa stämningen som jag vill ge de här dagarna.

Men kanske är det här trösten? Mitt i dödens tid – livet. Som stör och avbryter min fint planerade sorgetid, som ger goda besked och tråkiga vardagsslitage, som är full av högljudda skratt och syskonbråk, vuxensysslor och vänner och bekanta.

Mitt i dödens tid – Livet. Som visar, genom de tre barn vi får ha hos oss, allt som Ansgar gett – och som han tagit med sig, som vi inte får ha? För han har sina hemligheter, Ansgar. Han vet saker som inte vi vet. Och han har gett oss gåvor som vi inte kan ta på.