Vi slog ihop kalaset för H som redan fyllt fyra och S som snart fyller tre.

Barnen var ytterst konfunderade, de undrade vem av dem som fyllde år idag

och H fattade inte att hon inte fyllde fem idag. Sist hon fyllde fyllde hon

ju fyra och nu är det kalas igen, alltså bör hon blivit fem. Och S hade

ingen aning om hur gammal han var "Är jag två eller tre eller fura eller

sjuttifemtio?" frågade han med allt tokroligare röst under dagen (i takt med

att han fick skratt av folk för denna fåniga fråga).

Iallafall så kändes det som att det skulle bli ett ganska lugnt kalas: sex

barn förutom våra egna, tre syskonpar som alla kände barnen och varandra

väl. Tråkigt var det att så många inte hört av sig, bland annat hade vi

bjudit en en del barn från nya dagiset, men det är ju Advent och folk kanske

hade glöggfester att gå på så jag funderade inte så mycket på det.

Sedan började folk ringa…först ringde en mamma och ville ha en

vägbeskrivning. Först när hon kollat efter den på kortet så insåg hon att

hon skulle ha anmält sin son. Sedan ringde en annan mamma som hade mailat

och tackat ja, men jag hade inte fått mailet…då började jag bli orolig för

fiskdammspåsarna. För att försöka få ner sockermängden hade jag gjort

pyttesmå julklappar med fyra färgglada suddigummin i varje, och jag hade

köpt ett antal små tutor att tuta i och sådant också, allt detta blingbling

inköpt i Uppsala – ingen möjlighet att fixa mer innan kalaset…men jag

ringde till kompisen Malin som skulle på kalaset och bad henne gå in och

handla lite mer godis på ICA. Och så började alla droppa in, mina två stora

barn satt helt saliga på mattan i hallen och öppnade paket efter paket efter

paket…

Sedan kom en trebarnsfamilj som jag inte visste skulle komma!!! Jisses, vad

nervös jag blev då. Och fundersam på hur det är med min mail egentligen.
Då visade det sig att istället för nio små barn med tre glada

mammor fick vi ihop inte mindre än femton barn med åtta glada

föräldrar. Det var ju trevligt – jättetrevligt!!! Vi hade ju bjudit bara trevliga människor
och blev så glada när de kom…

Men det var det där med logistiken också:

godispåsarna och att marängglassgrejset skulle räcka till alla…

Ja, folk fick fördela marängglassfikat helt enkelt. Och snälla Malin ställde

sig och gjorde om fiskdammspåsarna efter bästa möjlighet. Först fikade

alla – det var också en liten lustighet att försöka få ihop det med att alla

skulle få plats. Vi hade ju tänkt oss ett stort bord för alla men plötsligt

var vi ju inte tretton längre utan tjugofyra…så vi kånkade in stora bordet

i stora rummet och satte alla vuxna vid det och så fick barnen sitta lite

här och var vid småbord och på kistor och små barnbord och allting. Det gick

på bästa sätt.

Sedan tog jag ut alla barnen och några av mammorna. Micke stannade inne och

riggade fiskdamm och snälla Malin gjorde om fiskdammspåsarna. Vi skulle

nämligen leta efter Kungens försvunna skatt. Visade sig, berättade jag för

barnen, att Kungen själv ringt imorse och sagt att tjuvar hade tagit allt

kungens guld. Det hade spårats till vår gård och därför hade Kungen sagt att

om vi kunde hitta guldet skulle vi få en riklig belöning. "Godis" skrek alla

sexåringarna, som varit på kalas förut.

Alla ungarna ut på gården och de hittade de tjugo guldfärssprayade stenarna

som jag gömt (och några andra fina glitterstenar som några tjejer tyckte såg

fina ut). Alltihopa lades i en snygg och prydlig korg och belöningen blev

förstås fiskdammen.

Sedan öppnades alla fiskdammspåsarna och alla barn började tuta i tutor och

äta guldpengarna och allmänt uppföra sig som små uppsockrigade barn. Men kul

hade vi – föräldrar och barn och allihopa. Och jag är väldigt stolt över att

min lek gick så bra.

Och så var det kul att alla föräldrarna stannade kvar. Det är ju inte så

långa samtal man hinner med mellan diskussioner om vilket syskon som stal

ett suddigummi av något annat och förmaningar om att inte slå de mindre

barnen och så, men lite hinner man ju ändå prata. Och det räcker så bra som
stimulans för en flerbarnsförälder. Det är den sortens korta sönderhuggna
samtal som ens psyke är bäst rustat för att klara av.

Ett toppenkalas. Och ett stort bevis för att när man måste improvisera fram

"nödlösningar" – det är då man har som roligast.