M fyller 42 idag. Barnen och jag hade sedan länge bestämt present – ett våffeljärn där man kan grädda två våfflor på samma gång. Igår på vår lediga dag var vi och inhandlade ett sådant.

Sedan började det stora oroandet hos barnen – för att de skulle försäga sig. Jag var inte så orolig, tänkte att det blev nog lika mycket överraskning om han fick reda på det kvällen innan eller när han öppnar paketet. Men jag skulle också vara borta igår kväll, så jag fick en stor kram av H medan hon viskade i mitt öra att hon var så rädd för att hon skulle vilja berätta för pappa om presenten. "Tänk om jag vill berätta för pappa vad vi har köpt!" "Jaa, då får du väl berätta om alla andra saker vi köpte men inte själva presenten." H sken upp: "Jag kan ljuga!"

Och mycket riktigt, precis när jag gick hemifrån hörde jag hur hon satt på en stol i köket och sade "VET du vad vi har köpt idag? Bacon och saft och två nya hundar." (Ingetdera sant).

När jag kom hem framåt natten var jag tvungen att förhöra mig om hur det gått. Inga problem, ingen hade lockats att säga något. De hade pratat om andra saker. Imorse vaknade barnen med frågan "Fyller pappa år idag?" som första replik och pockade och pockade på att paketet skulle fram. Jag tog fram det också och H och S bar högtidligt fram det till M medan de sjöng "Happy Buffday" (som de lärt sig på dagis) och M tog paketet och sade "Vad tungt det är! Har ni köpt en liten elefant åt mig?" "Nej," sade min icke alls förslagna dotter, "Det är ett våffeljärn."

Och det var det ju.