Vi har en son i kiss-och-bajs-åldern. Det finns ingenting att tveka om. Hans favorithobby är att berätta historier om bajskorvar. Det är gulligt på ett lite lättroat sätt men av hänsyn till släkt och vänner (och för att kunna genomföra en middagskonversation då och då) så har vi bestämt att man inte får kalla varandra för bajskorv och liknande omdömen.

Därför var det kanske inte så överraskande att, när jag skulle fara och jobba igår kväll, följande scen utspelade sig.

M: OK, barn, nu åker mamma och jobbar. Nu vet ni vad som gäller för regler.
Alla barnen: Jaa.
M: Vad är det då?
S: Man får inte säga bajskorv. (stund av eftertanke) Eller fulkorv.