På väg till Kullabadet finns det en bom, som förmodligen skall hindra biltrafik till badet. M hejdade mig när vi var på väg till badet med barnen för att påpeka att om man vill ha en tydlig bild av hur olika våra barn är skall man iaktta dem när de närmar sig denna bom.

H gör förstås en storstilad ansats, gör lite "konster" och klänger omkring lite på bommen – som att den var där enbart för hennes höga nöje och för att förljuva hennes dag och hjälpa henne att visa upp sig.

S å sin sida närmar sig bommen försiktigt, blickar omkring sig – är bommen ett förbud? Skall vi inte gå åt det här hållet för att bada? Kommer någon att bli arg om vi går förbi bommen? Han tittar misstänksamt på den upptrampade stigen som leder förbi bommen – får man gå där? Är det en legitim stig? Till sist ställer han sig åt sidan för att vi andra skall gå före och visa hur man skall förhålla sig till detta hinder – som för att bommen är där för att dela in, både marken och folket, i de som får och de som inte får.

A å sin sida bryr sig helt enkelt inte. Han går helt lugnt under bommen som fortfarande är någon decimeter över hans huvud. Ler charmigt hela tiden förstås…

Idag har barnen och jag åkt Lennakatten med några goda vänner, väldigt trevligt var det. Även här framkom hur mycket det kan skilja i våra perspektiv. När barnen var rejält uttröttade och vi var tillbaka i Uppsala igen, återstod egentligen bara bilturen hem. Men så trötta var de att det skreks och gnälldes en hel del och vännen Å frågade på engelska om det gick an att ge barnen lite russin så att de skulle orka en kvart till. "Men", tillade hon på svenska, "då blir de väl höga i bilen på vägen hem."

H som lyssnade uppmärksamt började raskt fråga hur stora russinen skulle bli i bilen och vad som skulle hända när de blev så stora. Varför blev de stora i bilen? Var det för att det var varmt eller för att motorn var igång? Det tog Å och mig några minuter att förstå att hon hört "de blir höga" och tänkt
a) på russinen, och
b) höga= stora

Att reda ut den incidenten på ett barnvänligt sätt krävde pedagogik, förmåga att göra om en skrattattack till en hostattack och – är jag rädd – några rejäla lögner.

Nästa perspektivdifferens kom när vi skulle sätta oss i bilen och jag påminde barnen om att om bara några dagar skall vi åka ner igen till mormor och morfar.
H: Hur länge skall vi vara där?
Jag: En vecka ungefär.
H: Hur länge är en vecka?
Jag: Jaaa…en viss tid, en viss längd på en tid, som är rätt så lång, men inte jättelång. En tidsrymd helt enkelt.
S: Jag vet. Om vi vill veta hur lång tid en vecka är, kan vi bara skaffa oss en vecka-klocka.