"Det var en gång en jättefin flicka som hette H. Hon var fyra år. Nej, fem år. Hon hade en — soptunna. Den var jättefin, alldeles grön och stor. Hon kunde själv gå ut och slänga sopor i den. Men den blåste ofta omkull. Det var väldigt problematiskt. Varje dag även när det inte blåste alls ute så blåste soptunnan ikull. På sin födelsedag önskade hon sig en ny soptunna, en rosa, som inte blåste omkull. Och så fick hon det! På sin födelsedag fick hon en jättestor överraskning från sin kaninkompis och det var en toppenbra sopetunna som aldrig blåste omkull, inte ens när det kom så mycket vind att hela huset blåste sönder. Bra va? Så hon var mycket lycklig."

På Kullabadet var vi helt ensamma. Ljuvlig sommarkväll. H simmade (med sina armpuffar). A grävde i sanden i vattenkanten. S for omkring som en vild tätting.

Varför en soptunna? Och varför dessa problem med kullblåsning? Vår soptunna har väl aldrig blåst omkull?