Madicken, Hs favorit, går som bekant på Bolibompa på söndagar. Igår kväll jobbade jag men jag förstod att de hade tittat här hemma när M kom hem från jobbet idag.

H kom ut till oss i hallen och frågade om vi inte kunde göra en grej? Jovisst, kanske det, vadå?
Jo, vi (M och jag) skulle gå ut på gräsmattan och dansa, och H, S och A skulle sitta i fönstret och titta på oss.
Sedan skulle de springa ut till oss och så skulle vi dansa allihopa.

M förklarade att de hade sett det på Madicken igår. H blev väldigt väldigt blyg. Vi erbjöd oss att göra precis så, med ordentligt med jackor på och utan någon Abbe som satt på taket och spelade munspel, men då fick vi absolut inte göra så. Det var ytterst genant – av någon anledning.

När läggdags kom, kom en liten söt fortsättning.

-Snälla mamma, när ni sover, kan ni komma in och titta på oss?
-Javisst, det gör vi ofta.
-Men ni skall komma tillsammans och så skall ni liksom le mot varandra.
-Gör de det på Madicken?
-Nej! Men ni skall ändå göra det.

M förklarade att de sett det på Madicken.

Och självklart gjorde vi det.