I måndags köpte jag en liten fånig gul bil till A. Direkt hämtad från Bilar-filmen, en av de där däckförsäljarna, ni vet (ja, ni som vet vet iallafall) och den var verkligen liten och fånig. Men A drabbades av en kärlek som nästan överträffar kärleken till sin "Najnaj" (nallen). Han har haft med sig bilen till dagis varenda dag sedan dess. Han har motstått alla försök från fröknarna att "ställa bilen på din hylla så att den inte kommer bort". Det har varit omöjligt för den att komma bort, den har suttit klistrad i handen på honom – han har ätit med den på tallriken, han har haft med den ute och inne, sovit i vagnen med den hårt knuten i handen och generellt inte släppt den för en sekund.

Även hemma har den varit central i våra liv. Han har sovit med den i sängen, borstat tänderna på den, haft den med sig framför tv:n, ute på trehjulingen, nere i källaren, i badet – alltid.

I går natt var första natten han somnade utan den. Då stod den kvar på köksbordet, lite sorgsen och för ovanlighetens skull övergiven. Men det första han sade imorse var "MIN BILEN!" och så blev han överlycklig när de återsågs. Varje liten Skogaholmsbrödskiva tävlade förgäves med "min bilen" om uppmärksamheten.

Men sedan hände katastrofen. När vi gick ut och satte oss i bilen för att köra till dagis var bilen borta. Denna bil, som varit totalt omöjlig att glömma någonstans eftersom den i princip aldrig lämnat As händer, fanns icke tillstädes. Då letade vi ändå väldigt rejält, källaren, köket, tv-rummet, barnens sovrum, vårt sovrum, till och med datorrummet analyserades noggrant efter spår. Men inget.

Det var en mycket sorglig bilfärd till dagis. Jag talade om för A att den säkerligen var hemma eftersom han haft den under morgonen. Jag sade att den skulle vänta på honom. Jag hittade på en saga om ur "Najnaj" gick ur sängen och hittade gula bilen och pussade på den och bäddade ner den så att den fick vänta på A. Inget hjälpte.

"Inte gå in dagis, åka hem, hämta min bilen!" vädjade han förtvivlat till mig. Ibland funkar inte livet som man vill. Ibland kommer totalt ovidkommande grejer i vägen för det verkligt viktiga, till exempel att man bara måste till jobbet istället för att åka hem och leta efter en bil. Så det blev till att gå in på dagis.

När jag kört halvvägs mellan dagis och jobbet stoppade jag ner handen i fickan för att ta upp mp3-spelaren. Då låg det en liten gul älskad bil där.

Någon kommer att bli väldigt glad när det äntligen blir hämtdags.