Stackars S är sjuk. Han har sovit massor idag. Ibland är livet hårt. Det görs väl hårdare av att ha en syster som är ens självutnämnda doktor.

Hon har också tämligen okonventionella behandlingsmetoder.

För det första har hon en stark tilltro till hudkräm. Detta får man nog skylla oss föräldrar för. I en desperat kamp mot det myckna plåsterkonsumerandet i somras lärde vi henne att hon alltid kan ta en klick hudkräm, att det är mycket bättre för sådana sår som är så små att det mänskliga ögat inte kan skåda dem, sådana där sår som femåringar kommer dragande med när de vill ha plåster. Som en direkt följd härav smörjs nu allt som gör ont in med hennes kära hudkräm.

För det andra tror hon att det är bättre att hon tar alla kuddarna och ligger i soffan och tittar på dvd när S är sjuk. Det är klart att det är viktigt med utvilad vårdpersonal, men det är ju en aning synd om de motar bort sina patienter från deras viloläger.

För det tredje – och det här kanske hon är modern nog att ha lånat från Clowner utan gränser – sköter hon sin omvårdnad i utklädningskläder. Idag var hon en prinsessdoktorängel, med prinsessklänning, stetoskop och änglavingar. Och krona på huvudet förstås. Annars skulle det ju se löjligt ut.

Riktigt rädd blev jag emellertid inte förrän jag hörde hennes klara barnastämma eka ut över huset med följande ord:
-Såja, S, nu mår du nog snart bättre. Du skall bara få lite medicin av mig. Få se här: Aceton heter den. Den skall du få.

Sprang snabbt som en ambulans in i rummet där de var, men ingen Aceton eller Alvedon fanns inom räckhåll för barnen (vilket jag egentligen visste, men får man panik så får man) utan det var helt enkelt lite vanligt vatten, skickligt uppdragen i deras läkarväskas medicinspruta, som gavs.

Dagens aftonbön: Hjälp S att vara frisk imorgon, så att han orkar med all omvårdnad han utsätts för.