Jag hatar krupp. Jag vet att det inte är farligt – i min hjärna alltså. Men det känns farligt. I min ryggrad.

När jag hör H kruppa och vant, nästan omedvetet, börjar räkna antal hostningar per minut, och kommer ihåg hur många år jag gjort detta i – hur många gånger jag farit in till Ackis med henne och hur många nätter jag legat vaken och lyssnat, så…jag blir galen. Jag vill sova. Inte den här avdomnade medvetslösheten som sträcker sig i den korta tystnaden mellan två hostningar utan sova på riktigt, till ackompanjemang av mina barns tysta lugna snusningar.

Min hjärna försöker tala om för min ryggrad att krupp inte är farligt. Min ryggrad invänder att krupp är jobbigt. Farligt jobbigt om inte annat.

De sade först att det brukar lugna sig när de är tre år. Sedan fyra år. Nu pratar de om att det borde ha slutat när hon börjar skolan.

Undrar om det finns någon skola som skulle ta emot henne imorgon dag? Hon skriver (på hebreiska visserligen men ändårå), hon kan simma (under vatten) och hon vill verkligen börja skolan. Hon säger sig ha lösa tänder och blir kär i äldre män (sexåringar). Snälla…snälla….