Förklarar för barnen att pappa och jag är lite extra glada eftersom morbror David har förlovat sig.  Påminner dem om Emma som de ju tycker är trevlig och så. H är mycket förtjust och undrar när och om de kommer att gifta sig och om hon i så fall också får ha brudklänning på själva giftandedagen, eller om det är så löjligt att den traditionen är förbehållen själva bruden. Men S verkar lite mer dämpad.

Jag hör hur han mumlar "stackars mormor David, stackars mormor David" för sig själv. Nu gillar han ju, som sagt, både Emma och David (och hunden) så jag kan bara sluta mig till att han är en mycket avancerad treåring som redan hunnit bestämma sig för att äktenskapet är en förlegad institution.

Det hela klarnar på dagishämtningen. Glad i hågen går jag för att hämta alla barnen och fröknarna tittar lite tveksamt på mig.
-Jo, har ni fått sorg i familjen?
-Öh…nä…inte vad jag vet.
-För S är så bekymrad över – ja, det blir väl din bror.
-Ojdå. Vilken bror?
-David..S säger att han är förlorad.