När S föddes skickade jag ut ett mail till alla mina vänner och sade ungefär: Jag har fött en tankspridd professor.
Detta visar han med all önskvärd tydlighet alltsomoftast och jag tycker att idag fick vi en utmärkt treminuters samtalsslice som kunde visa er bloggläsare denna sida av hans personlighet.

Vi har varit och handlat och är på väg hem i bilen. Vi har tidigare pratat om att det är mörkt ute och att det snart är kväll.

S: Är det morgon eller?
jag: Nej, nu skojar du.
S: (fyraårsilsket) NEJ. ÄR det morgon eller?
jag: Nej, det är ju kväll nu. Vi skall äta mat, du skall bada och kolla på Bolibompa och så är det läggdags.
S: Men när är det då?
jag: Nu, snart. Det är snart matdags..
S: Jag hatar det här med tiden. Den går så SNABBT.
jag: Hurdå menar du?
S: Åren går så fort liksom och jag blir så arg.
jag: Jaa….
S: Som till exempel, igår var det år 208.
jag: 2008?
S: Ja! Och nu har det gått och blivit 2009. Jag blir så arg! Tiden bara ändras hela tiden.
jag: Ja, det gör den ju.
S: Vet du vad jag tycker? På måndag tar vi år 208 igen. En gång till.
jag: OK.
S: För vet du vad? Jag gillar inte nu när det är morgon! Jag vill ha kväll!
jag: OK, simsalabim, S. Vet du vad? Nu blev det kväll!
S: Vadå?
jag: Det är kväll, S.
S: Skall vi åka till dagis?
jag: Nej, det är kväll. Vi är på väg hem!
S: Men är det morgon då?
jag: (med ett överjordiskt tålamod)  Nej, det är kväll.
S: Men det är bara kväll och kväll hela tiden. Jag gillar inte tiden. Jag gillar bara bilar.
jag: OK, S.
S: Vet du vad mamma? En fröken på mitt dagis kan säga såhär: Vill du vara min, Margareta?