Underskattat vuxennöje


Man hittar det borttappade gosedjuret som letats och gråtits efter förtvivlat innan läggdags.
Man smyger in till sina sovande barn, lyssnar på alla lugna andhämtningar och ser hur de ligger i var sin säng.
Man kan inte låta bli att le.
Man smyger fram till gosedjurets ägare, lägger gosedjuret alldeles intill, ser hur barnet drar åt sig sin nalle i sömnen och håller om den, ser leendet som inte riktigt framträder men liksom anas i barnets ansikte.
Man klappar lite på kinder som var blöta av tårar efter sagda gosedjur vid läggdags, och viskar fåniga mammaord.

Jag lovar, det är bättre än många andra vuxennöjen.

Det slår garanterat det där med att se botten i tvättkorgen.