Det här med generationer och relationer och sådant har sin krångliga sida. Så här gick samtalet i vår trötta familj ikväll:
A: Vad heter du mamma?
jag: Charlotte.
A: Nej, du heter mamma.
jag: Jag är din mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Varför kallas du mamma?
jag: För att jag är din mamma. Det är som att mormor kallas mormor av dig men jag säger mamma, för mormor är min mamma.
A: Varför kallar du mormor mamma?
jag: För att hon är min mamma.
A: Men vad heter mormor då?
jag: Hon heter E.
A: Men hon heter mormor. Och hon heter din mamma.
jag: Ja, hon kallas för mormor eller mamma. Men hon heter E, för det bestämde hennes mamma och pappa, som var min mormor och morfar.
A: ………. (jag inser att jag, genom att införa ännu en generation, har krånglat till det hela för honom)…….  Men du heter iallafall min mamma.
jag: Jag kallas för mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Mormor bestämde du heter Charlotte.
jag: Ja, det kan man väl säga. Mormor och morfar.
A: Men du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Men varför mormor bestämde du heta Charlotte, om du kallas för mamma?