S, som har någon slags kort pagefrisyr, måste klippa håret. Det är alldeles för sprucket i topparna. Någon morgon när han stått och gråtit vid kamningen har jag sagt att om han klippte håret kort skulle vi aldrig ens behöva kamma det .Det skulle jag ju aldrig ha sagt, nu vill han visst göra det! Jag som tycker att han är så söt i sina änglalockar….och nu har bästisen O klippt sig kort, så nu är det idealet här hemma. Jag har försökt att kämpa en estetikens kamp och – tja, lyckats till hälften verkar det som.

Imorse var han nämligen nöjd, hade kommit på en kompromiss som i hans öron lät helt lysande:
– Jag vet hur vi gör mamma. Vi gör så att håret blir kort, här, närmast huvudet. Och sedan, det håret som är HÄR, längst bort, (håller upp en lång test) det låter vi vara långt! Smart va?

Hmmm….