Idag gjorde jag något ovanligt. Jag förklarade min dotter min kärlek.

Hon var på simskola (Lek & Plask) och när jag gick in vid lektionens slut (föräldrar får inte vara med då de anses ha en distraherande effekt) och såg henne i bassängen blev jag sådär ofantligt glad i hjärtat som man blir ibland, men inte tillräckligt ofta. Även den största kärlek blir vardag vilket väl är en god sak, men det är samtidigt lite härligt – och lite existentialistiskt – att bli påmind om hur starka ens moderskänslor är.

Det högg till i hjärtat när jag såg henne och jag ville gråta och skratta och springa fram och krama om henne och förklara för hela världen hur ovärdig jag är detta fantastiska geniala vackra barn. Men jag gjorde inte det. Men en modifierad version tillät jag mig och när vi satt i bilen så förklarade jag hur mycket jag älskar henne, och hur jag blir stolt och glad i hela hjärtat och kroppen när jag ser henne.

Hon vände bort huvudet och jag såg att hon log. Blyg-log. Så vände hon sig till mig och kunde inte riktigt möta min blick. Men jag såg att hon var glad. Tror att hon försökte tänka ut en reaktion som skulle passa in. Jo, nu kom hon på det.

-Mamma! Du kan få sjunga med i vilken låt du vill på vägen hem.

Det är kärlek det.