Hm, hela det här inlägget när jag gick och tänkte ut det byggde på att det skulle ha titeln Dödens väntrum. Men jag tyckte det var för dramatiskt – och dessutom opåkallat eftersom vi faktiskt haft en BRA dag idag – så jag ändrade det och nu vet jag ärligt inte hur jag skall komma igång.

Jag HADE tänkt börja med att skriva att naturligtvis har vi inte suttit i Dödens väntrum idag. Vi har varit på Akademiska barnsjukhuset, ett utmärkt ställe att bege sig till om man vill tas på allvar, lyssnas på och behandlas med respekt – både som barn och som förälder.  Att vi fått prova på Lekterapin (som vi ofta skänkt pengar till på Ansgars namnsdagar och annat) och dess utmärkta personal, och att vi fick en fantastisk upplevelse av bra sjukhuspersonal i samband med själva extraherandet av baksidespluppen.

Vad som hände i korthet: H en aning förkyld. Bedömdes att det inte kunde bli narkos men att pluppen kunde tas i lustgas, vilket innebär många fördelar, man slipper t ex uppvak och över huvud taget narkos. Enda kruxet var väntetiden på fyra timmar men den gick åt på lekterapin som sagt. H fick till och med ytterligare en glass under den här tiden vilket förstås inte kunnat ske om det varit narkos på gång. Sedan var det dags. H, som på lekterapin bland annat fått prova att ge en nalle lustgas i mask och verkade med på båten, fick panik när hon insåg att de skulle hålla på med hennes öra och bara vägrade. Mendan hon och sköterskan brottades om masken så såg läkaren, som stod bakom britsen, plötsligt pluppen i hennes öra, böjde sig framåt med pincetten och tog ut den. H kom inte ens av sig i ilskan, så lite märktes det.

Men efteråt kom tårarna förstås. Och det var också (tack för att vi slapp narkosen) möjligt att eftermuta med en fika.

Återvändande till min tänkta rubrik, så hade jag tänkt avsluta med en spekulation om den stora rädsla som jag kände innan allt det här hände. Den enorma, totalförlamande skräck som drabbade mig. Och jag ville skriva om att hela livet på sätt och vis levs i dödens väntrum nu – jag är bara rädd rädd rädd rädd för att drabbas av samma sak en gång till, att ännu ett av barnen skall lämna oss. Den rädslan bär jag hela tiden men den har blivit snällare och lättare att ha kvar längst ner i handväskan där man inte stöter på den så ofta när man rotar runt, om ni förstår vad jag menar. Men den finns där. Ständigt. Som en ballast. I ständig beredskap för att återvända upp till ytan.

Det här är skillnaden på att vara en förälder som faktiskt har förlorat ett barn och att vara en förälder som kanske NÄSTAN har förlorat ett barn. Det hela handlar om att man kan leva med illusionen så länge man inte varit med om det förfärliga. Man kan tillåta sig själv att tänka "det händer inte mig" – säkert, för livet lär en att vara intelligent – säkert i medvetendet om att det är att lura sig själv men man har liksom tillstånd att göra det, för det har inte drabbat ännu. Jag vet, för jag tänker såhär om många andra saker än just om att förlora barn. Om trafikincidenter till exempel. Om man nästan har förlorat ett barn så stärks väl snarast illusionen av att det inte kan hända en själv, precis som min irrationella säkerhet i trafiken stärks varje gång jag inte har en olycka när det är superhalt eller liknande.

Men för oss som har varit med och sett det värsta tänkbara hända framför ögonen, för oss är det alltid den värsta bilden som frammanas först när vi ställs inför något nytt, något som har ens en svag svag antydan till dramatik. Direkt frammanas bilden av det värsta. Det sker med ryggmärgen – hjärnan och "vettiga" tankar har ingen chans att hänga med. Sedan kommer paniken bara. Och stannar och stannar och stannar.

Idag blev det bra för oss. Precis som det blev för nästan alla andra på barnsjukhus runtom i Sverige. Men någonstans sitter en nyligen decimerad familj i dödens väntrum. Någonstans har det värsta tänkbara hänt någon annan. Någonstans har någons liv fått en ny ballast att bära omkring på.

Dödens väntrum, det finns överallt. Som tur är utspelar det sig hundratusentals gånger oftare i fantasin än i verkligheten. Men det innebär inte att det inte är ett ovanligt obehagligt ställe att befinna sig.

Ja, rubriken kanske skulle ha varit Dödens väntrum ändå, trots melodramatiken?