S är fast i en underlig värld, där han är både storebror och lillebror, på samma gång. Han är mellanbarn, född i mellandagarna och dessutom i mellanstora gruppen på dagis.

Det här är inte lätt för någon som vill vara längst fram, längst ut, mest synlig. Sådan har ju S inte heller varit, men nu har fyraårstrotsen fött en framtida dokusåpedeltagare, en aktör med krav på publik.

Som förälder kan man bara förvånas över vilka frön som finns, redo att när som helst börja gro, inom de barn som man tror att man känner så väl att man inte kan överraskas.

Imorse, klockan halv fem, blev det dag för en SHOW. Då kom S in till mig med en luftgitarr i högsta hugg och började framföra sin version av Idas sommarvisa: "Du skall inte tro det blir so-om-mar, da-da-da, ifall inte nån sätter fart, RA, RA, RRRRRA" (luftgitarren förvandlades nu till någon slags luftmotor med musikaliska anspråk) och så nu blir det SOLO. Kolla här: (spelar luftgitarr som ett helt proffs och byter låt till en annan favorit) Stay the night, won’t you stay the night! SOLO IGEN!"

Jag skall villigt erkänna att när han kom in så längtade jag tillbaka till drömmarna och sömnen. Men ju mer showen fortskred, ju mer insåg jag: det här är min dröm. Att ha barnen som växer och frodas, som vill visa vad de kan och gör och vill och tänker, och som tycker att det är självklart att man är tillgänglig när som helst. Den här fantastiska blandningen av att vara liten, att inte bry sig om vad klockan är eller hur ens sångröst håller och att börja bli stor och vilja uppträda och visa och förevisa – den är ju så hjärtskärande gullig som den gärna kan vara. Man kan bara vara tacksam över att man får vara med.

Sedan, skall jag också erkänna, kom hans välvillige fader och tog över konsertlyssnandet för att jag skulle få sova en timma till, eller två. Sådant kan man också vara rätt tacksam över.