Imorse, klockan tre minuter över sju, klättrade A upp i min säng och viskade ”Jag vet vad det är för dag idag.” Det visste vi förstås allihopa och både syskonen, föräldrarna och A själv var ytterst angelägna om att komma ut i köket till de väntande presenthögarna.

Var sin bil av syskonen, biobesök (och en bil) av fadern, en sparkcykel av modern, en bok av gammelfarmor och ett paraply, samt diverse kort som kommit på posten. A slöt de tre bilarna till sin famn och höll dem där, fast förankrade, under hela dagen. Han har till och med kört sparkcykel med tre bilar i armarna, inte illa, va?

Efter lunch blev det ett evigt väntande på ”gästerna” – faster, farbror och farfar. En tårta och ännu en bil och ätande av tårtan, showande och njutande av att vara i centrum.

-Hur gammal är du då A? Är du femton?
Ett gapskratt. Femton, det vore väl tokigt.
-Men hur gammal är du då?
– Jag vet inte…

Men han vet. Ikväll efter sagan kröp han upp i min famn.
-Nu har jag faktiskt blivit en stor kille. En treåring har jag blivit. Jag är den största treåringen i världen.

Och det är han ju också. Och den bäste.