Barnen och jag har pysselmorgon. Vi gör ”artister” – gubbar och gummor av toarullar och gamla partnerlösa strumpor. Barnen vill skicka in dem till Bolibompa för att de skall vara med på ”Mini-Mello” (en pytteliten melodifestival för små hemmagjorda dockor).

Det går rätt bra. Rätt mycket glitterlim på As tröja, rätt mycket hår målat även på S själv när han väl blev inspirerad, och H skriver noggranna anteckningar om vad varje docka skall användas till ”JA HETER RAPAREN SOFIA OCH JAG JILAR BARA HÅRDRÅK OCH BARNVISOR” och själv blir jag helt till mig över att få ett kreativt utlopp och målar Marilyn Monroe-dockor av gamla gula barnstrumpor med hundformade halkskydd.

Vi njuter i fulla drag och syr fast garnhår där inte glitter och textilpennor räckt till för att förverkliga våra visioner.

-Så MYSIGT! säger S. Det är det, tänker jag. En toppenmorgon helt enkelt.

Nu får vi hoppas att Bolibompa faller för någon av våra (ähum, öh, ”barnens” menar jag. Inte ”våra”. Jag lovar högtidligt att inte skicka in MM-dockan eller ens Bonodockan – fast jag är rätt förtjust i min tolkning av Obama…kanske om jag skriver ”inskickad av Karin 9 år” – NEJ, jag skall inte! Fy!) dockor. Det är tyvärr så tragiskt att ingen av deras namn ännu dykt upp som Bolibompanamnsdag trots ett flertal påstötningar på Bolibompas hemsida.

Jag försöker försiktigt tala om för barnen att det här är roligt även om artisterna inte kommer med i Bolibompashowen. De lyssnar uppmärksamt men verkar inte oroliga.

-Men mamma! säger H. Jag har ju gjort Rapparen Sofia! Hon kommer ju med, det vet vi ju redan, vi har ju redan sett finalen.