Trodde att jag hade vant mig vid tanken på att barnen var smartare än jag. Men att på fem minuter bli omsprungen av sin fyraåring på tre varv, så att säga, var lite av en chock. Först ställde han en fråga som jag aldrig har tänkt på, än mindre kan svara på – sedan kom han på hur han skulle få svar på den – sedan skrev han en sång om svaret, vilket jag aldrig kommit på tanken att göra.

-Hur kan ett sms åka från en mobil till en annan?
-….Jag…vet inte. Jag har ingen aning.
-Men jag vill veta det.
-Hur skall vi ta reda på det då?
-Vi kan ringa någon – inte pappa. Hm, tänka tänka, vem då…jo, morbror S kanske.
-OK. (jag slår hans nummer, vilket är något som jag klarar men inte sonen ännu – ha!)

Han pratar och lyssnar ett litet slag, lägger på och vänder sig till mig.
-Jo, så här är det. Sms:en sitter på osynliga signaler som åker genom luften. Coolt va?

Tystnad i fem sekunder.

”Jag är ett litet sms och ingen kan se mig
jag åker genom luften och ingen kan se mig
från mammas mobil till pappas
och ingen kan se mig, tralalalalalalala.”

OK. Men jag kan iallafall rabbla upp alla böckerna i Nya Testamentet i rätt ordning. Så det så.