jan 212010
 

Det bor en bebis i min mage. Det vet barnen, de har sett ultraljudsbilder, känt sparkar, pratat med bebisen och varje morgon kommer de för att krama bebisen. Det är otroligt härligt att ha så stora barn att de kan planera och fantisera och glädja sig. Sist så var ju det äldsta barnet, H, 2 1/2 så detta är en nyhet för mig, att de kan ta så stor del av graviditeten. En väldigt härlig nyhet.

Naturligtvis kommer det en ny oro med allt detta också, en oro för hur barnen skall reagera om allt inte går bra. Den här gången har de ju egna förväntningar och funderingar och kommer förstås att genomgå vissa besvikelser som alla storasyskon, att bebisen inte föds gående, att den inte genast kan åka på deras gamla Bobby Cars och så vidare. Men tänk om de drabbas av hemska, stora besvikelser, att det inte blir något syskon som kan bo hemma hos oss? Att det inte går som det skall?

Man kan inte dela sådan oro med sina barn. Det är inte bra för någon tror jag. Istället får jag glädja mig åt att deras engagemang i graviditeten gör att jag inte kan oroa mig lika intensivt och helhjärtat som jag tidigare graviditeter varit expert på. Barnens glädje får bli till min, deras obekymrade förhållningssätt får jag lära mig något av.

De har också funderat en del på att de själva har bott i min mage och alltså har erfarenhet av det här som bebisen går igenom just nu. Därför överfalls jag ofta av goda råd ”Ät mer våfflor, mamma, när jag bodde i din mage så ÄLSKADE jag när du åt våfflor!” eller ”När JAG bodde i din mage, då hade jag det finaste namnet för då kallades jag för Säntis.” (det var S det) och så vidare.

Imorse fick dock det hela en ny dimension när A kom in till mig när jag stod och borstade tänderna och frågade:
-Vad kallade vi pappa när han låg i din mage?
-Ehmm, A, han har aldrig bott i min mage. Han är ju äldre än mig.
-Men vem bodde i din mage då?
-Du, och H och S och Ansgar. Ni har bott i min mage. Pappa bodde i farmors mage.
-Men NEJ! Han skall ha bott i din mage! Så han kan vara med i vår familj! (tittar uppfordrande på mig, som att detta på något sätt är mitt fel) Du vill väl att han skall vara med i vår familj?!
-Öh, ja, men han är ju med i vår familj för han är ju er pappa.
-Om han inte har bott i din mage, då blir jag ARG på dig.
-…OK…men han har inte det. Eh, vad skall jag säga: Förlåt?

Tyst och treårsarg ett tag. Sedan kommer lösningen.

-Mamma, när jag kommer hem från dagis skall jag ta fram min hammare och göra en dörr på din mage. Då kan pappa bo där lite nu när han vill.

Hm. Vi får nog se hur det blir med det…

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.