E har börjat le så mycket. Jag hade glömt hur charmiga de där tandlösa leendena är. Man blir ju glad i hela hjärtat. Inte bara vi föräldrar, utan tre mycket stolta storasyskon kan göra det mesta för att framkalla de där leendena. De kommer med speldosor, spexar och trixar och drar roliga historier – mest H i och för sig – för att få fram ett storleende.

Det är rätt härligt, livet. Nu har vi hittat till Nutramigen och mjölkfrihet och hon mår helt enkelt bra. Hon verkar trivas med oss här i familjen och vi i allra högsta grad med henne. Visst kan storasyskonen bli lite upprörda ibland när hon skriker när de vill berätta saker, eller när vi ber dem vara snälla att ta det lite lugnt med deras egna röstresurser av hänsyn till en E som vi precis lyckats få att somna – men på det hela taget är allt frid och fröjd (tills hon blir större och vill ta deras leksaker, ja – men det tar vi när det kommer).

Idag var en sådan där dag när det var lite för spännande för E. Hon ville inte somna, fast hon ville det. Hon var i sin vagn ute i trädgården. Det hade varit en rätt lång vakenperiod med mycket intryck, men samtidigt spelade familjen femkamp i grönskan och finvädret runtomkring henne. Hon hade varit vaken och aktivt påhejande under säcklöpningen, ilsknat till under krocketspelandet, sagt ifrån på allvar vid ägg-i-sked-loppet och protesterat vilt under brännbollen. Nu var det ringkastningen kvar och då blev det hela för mycket för henne.

Det händer alltid flera saker på samma gång. A pillade sönder ett myggbett och lyckades bloda ner hela armen, H fick ett telefonsamtal från en kompis och medan jag följde med A in för att applicera lite kärlek och ett NallePuh-plåster (”Inte ett prinsess-plåster, mamma, det förstår du väl!”) märkte jag att E lugnade ner sig ute i trädgården.

Jag möttes av en mycket stolt storebror när jag kom ut. ”Jag hjälpte E att somna, mamma! Jag drog bara vagnen fram och tillbaka och sjöng för henne.” ”Åh, vad bra gjort! Vad sjöng du?” ”Lite olika saker, bara.” Dramatisk tystnad som andas stolthet och lycka. Jag väntar förväntansfullt och så kommer svaret:

”Först sjöng jag den där sången jag har skrivit mamma, du vet den där: Lilla E, alla älskar dig, lilla E, vi älskar dig” och då blev hon tyst och snäll och sedan somnade hon när jag sjöng hårdrock.”