”Är det lättare den här gången?” är en fråga jag fått av människor som står mig nära, som vill mig väl. Med det menar man att fråga: Går det lättare att njuta av föräldraskapet, att inte vara så vettskrämd hela tiden, att våga leva i bebistiden istället för att bara gå och kolla om bebisen andas – klarar jag av att tänka mig att E skall leva till sitt dop, till sin ettårsdag, till vuxen ålder, vilket jag aldrig vågade hoppas på när det gällde de andra barnen.

På ett sätt är det lättare den här gången. Om det är det faktum att Ansgar skulle vara 7 1/2 nu, och att det gått en del tid, eller om det är att jag själv är över 40 och liksom blivit något lugnare med tiden…eller om det hjälper att vi har tre barn som levande bevis på att det kan gå bra?

Det praktiska är lättare den här gången. Att tolka skriken, att reda ut koliken, att byta E:s blöjor med den ena handen och laga A:s kikare med den andra medan jag skriver på H:s teckning med den tr – nej, just ja, jag har bara två händer. Det bara känns som flera nu. Det praktiska är lättare. Men det är det väl för alla fyr-fem-barnsmammor.

Jag har suttit och skrivit dopinbjudningar. Jag minns, medan jag skriver, hur jag skrivit dopinbjudningar tidigare – med ångesten som en tagg rakt in i luftstrupen: kan jag bjuda in till dop när jag inte vet om bebisen lever då? Törs man göra det eller utmanar man ödet då?

Den här gången river inte ångesten i halsen på det sättet. Jag skriver våra inbjudningar, minns skräcken – minns den med hela kroppen men känner den inte. Det är skillnad. 

Det ÄR skillnad. Den här gången är jag inte lika besatt av rädsla, riden av maror. Man kan nästan tro att jag bara har en helt vanlig bebismammenervositet.

Men avsaknad av skräck kan jag också göra till skräck, när natten och mörkret kommer över mig. Är det här (skräckfriheten) att utmana ödet? Är det nu döden slår till igen? Eller ligger den bara under sängen och andas och väntar, väntar på att jag skall slappna av ännu mer?

Det finns en natt den här spädbarnstiden också. Men den är kortare och dagen är längre.

Jag vet att någon frågade mig när Ansgar varit död i ett halvår ungefär: ”Hur överlever man?” och jag svarade ungefär att man överlever inte. Man blir någon annan. Den andra personen är jag fortfarande. Jag har inte gått tillbaka och blivit den jag var före Ansgar. Men den här nya personen har lärt sig att andas. Att hoppas. Att låta livet levas.

—

Fast taggen finns där, mot strupen, upptäckte jag idag. Då kom kallelsen för E till barnhjärtmottagningen. När hon förklarades friskhjärtad som tredagarsbebis sade läkaren att vi skulle kallas igen när hon var ca tre månader. Den kallelsen är det idag. Det handlar bara om att utesluta, säger läkaren, att kunna säga med total fullständig säkerhet. Inget att oroa sig för.

Men taggen sitter där.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om FÖRÄLDRASKAP DÖDEN ORO HJÄRTULTRALJUD